Ja, då var det väl dags att säga hejdå? Som vanligt när en examination närmar sig förundras man hur fort tiden har gått och hur mycket man faktiskt har lärt sig. Jag måste säga att den här kursen har varit en av dem mer intressanta under min tid som media management-student. Jag har uppskattat att varje föreläsning har haft olika innehåll och att ingen av föreläsningarna har tagit upp något ämne som har verkat "outdated", ogivande och tråkigt. Och examinationsformen visade sig inte heller vara så hemsk som jag hade förväntat mig, även om jag fortfarande nojjar över att folk ska läsa det jag har skrivit och att jag förmodligen inte kommer vilja blogga på ett tag framöver.

Ja, vad har jag då lärt mig av föreläsningarna och mina egna reflektioner? De stora bitarna har varit att jag som tjej själv måste ta mig fram inom arbetslivet och tro på mig själv för att kunna gå långt utöver denna kunskap har jag fått en ny syn på mediesamhället. Att vara källkritisk är något jag lärde mig för ett tag sedan, men nu har jag även en annan uppfattning om våra medier och hur jag ska förhålla mig till dem. Sedan har jag även utvecklat ett intresse för lagar och tro mig, det är något som jag aldrig någonsin trodde skulle vara möjligt i mitt fall.

När jag tittar på det ur ett helhetsperspektiv nu inser jag att jag har lärt mig mycket och jag tycker att den här kursen har varit riktigt givande på alla sätt och vis (om än kanske liiite stressframkallande). Men allt som allt har den gett en positiv framtidssyn och det känns faktiskt spännande att vi i MEM08 kommer vara de som på sätt och vis kommer påverka hur mediesamhället ser ut någon gång i framtiden ...

... och vi får se hur allt kommer att se ut då ;)  

(Ytterligare en gång har jag valt att skriva ihop två föreläsningar, då Jens Cavallin, föreläsare för bägge föreläsningar, pratade om samma tema - nämligen Medier, Struktur och Makt.)

Det var en gång en Tony Blair och en Rupert Murdoch. Dessa två herrar hade planerat in en liten frukostdejt, någongång 1996, i det soliga landet Australien. Vad som hände under denna frukostdejt var topphemligt och ingen förutom dessa två herrar vet exakt vad som sades och gjordes. Ryktet säger dock att under detta gyllene tillfälle erbjöd den redan då stora mediemogulen Rupert Murdoch den då ”bara” politikern Tony Blair en liten gåva. Resultatet av denna lilla gåva blev att Tony Blair blev vald till premiärminister i England under valet 1997. Och sedan levde de lyckliga i alla sina dar.

Media + makt = sant. Det är dags för alla att inse det. Speglar media det folket vill ha? Svaret är troligtvis inte så tillfredsställande. Jag nämnde i reflektioner kring föreläsning 1 (blogginlägg nummer 2) att det är konsumenten starkt påverkar det media tar upp, för media tar upp det konsumenten vill läsa om. Jag håller kvar vid mina åsikter kring det, men inser nu, efter föreläsningen den 28 oktober, att det finns olika avdelningar inom media, och vissa av dessa avdelningar har konsumenten ingen som helst kontroll eller ansvar över. Media har en stor makt över vårt samhälle och företag som äger stora delar av mediemarknaden påverkar och begränsar oss mer än vad vi tror. Dessa stora företag har stort inflytande över innehållet och ”kontrollerar” på så sätt den information som når allmänheten. Okej, så media påverkar oss mer än vi är medvetna om, spelar det någon roll? Ja, det gör det. För media influerar och har stort makt över många områden inom samhället, och obehagligt nog även politiken.

Gillian Doyle tar upp i boken "Understanding media economics" (2002) att man under de senaste åren har börjat oroa sig över att man genom tillåtandet för privata personer att köpa upp så mycket media skapar ett monopol som kommer leda till att den riktiga samhällsbilden vinklas så som dessa ägarna vill. Ett exempel på detta är Silvio Berlusconi. Berlusconi är idag Italiens premiärminister och ägare av de flesta privata och lokala tv-stationer samt den statliga televisionen. Att Berlusconi har en sådan stor makt över medierna i Italien gynnar bara honom, han vinklar som han vill och skulle förmodligen inte låta något komma ut som skulle påverka honom negativt. Är detta rimligt? Är det okej? Det jag vet är att det inte är demokratiskt i alla fall. Men vi behöver inte resa till Italien för att se mediemoguler. I Sverige har vi ju Bonniers, det är kanske lite magstarkt att sätta Bonniers i samma liga som Berlusconi, men de äger stora delar av vårt mediesamhälle så som DN, Expressen, Dagens Industri, Vecko Revyn och Tv4. Och självklart låter ju Bonniers något negativt om dem komma ut i deras medier. Och vill de vinkla något så har det all möjlighet att kunna göra det.

Det läskiga med medias makt är att vi påverkas väldigt mycket av det som skrivs och det som skrivs vinklas och anpassas så vi ska tycka på ett speciellt sätt. Det får en att förstå att samhället inte är så demokratiskt som man tror, om det finns någon som håller i alla trådar och målar upp positiva bilder som sedan inte stämmer överens med verkligheten. Man lurar medborgarna, men bryr sig inte om det för det enda man vill att är att stärka sin position på marknaden. Boken ”Rich media, poor democracy - communication politics in dubious times” förklarar detta på ett lätt sätt, media knyts ihop med de stora koncernernas behov och intressen och genom kommersialisering försöker företagen stärka sin position på marknaden för att på så sätt gå med mer i vinst. (McChesney, 2000)

Personligen så tror jag inte att media någonsin kommer att bli helt neutral. Eller objektiv. Och även om vi Sverige ha yttrandefrihet och tryckfrihet så kommer censur alltid att förekomma. Det viktiga här är kanske inte att lägga all fokus på att motarbeta detta utan snarare vara medveten om att saker och ting är på så sätt. Är man medveten om vilken makt media egentligen har kanske man kan undgå att bli för lurad och lära sig att se kritiskt på det som skrivs i tidningar. I slutändan är det ju upp till var och en att inte bli för lurad av det som benämns i media, och man kan aldrig skylla ifrån sig på någon, inte ens media.

Okej nu har jag malt på om makten över media, men hur är det då med makten i media? Vem är det som styr här? Är det ägaren, redaktionen, journalister, annonsörer eller någon annan? Om jag själv skulle få bestämma skulle jag utgå från att redaktionen är den som ska bestämma över innehållet i tidningen och att ägaren bara ska kunna ge riktlinjer för det som skrivs. Annonsörer borde enligt mig inte få ha någon större makt, men om man ser på helheten verkar det vara så att det är just annonsörer som styr. En kommersiell tidning lever på reklam och har det kommit ut något "opassande" om en annonsör och man skriver om det i tidningen så är sannorlikheten stor att annonsören väljer att annonsera någon annanstans. Under dagens diskussionsfrågor med klassen kom ett intressant exempel upp, nämligen annonsörers makt när det kom till barnreklam i TV. Enligt svensk lagstiftning så är det förbjudet att göra reklam för barn under 12 år. Men bolag som sänder utanför Sveriges gränser undkommer dessa lagar och Tv3 och Kanal5 brukade ständigt köra med reklam för barn, där olika Monkey Lost, Barbie och Flexitrax ständigt visades upp med jätteglada barn som verkligen uppskattade varenda minut med sin nya leksak. För att inte tala om hur tätt det brukade vara med barnreklam kring juletider, då var och varannan reklam på ett eller annat sätt fångade ens intresse med sina sprakande färger och roliga ljud. Jag har inte reflekterat så mycket kring detta eftersom jag otroligt nog har vuxit ifrån leksaker men när jag tänker efter så var det riktigt längesedan jag såg en reklamsnutt som var riktad till barn. Anledningen till detta? Jo det sägs att det är tack vare annonsörerna. Annonsörer hotade med att bojkotta kanaler som Tv3 och Kanal5 om de inte tog bort barnreklamen och vips så försvann just det reklamutbudet. Jag antar att det fanns något som genererade mer pengar än barnreklam, t.ex. reklam för alkohol. Och även en korrupt pengagalning förstår väl att man inte kan ha reklam för Bailey's för att sedan slänga in en reklam för den nya Bratz-dockan och bara vara nöjd?

Kursens sjunde föreläsningen ägde rum den 27 oktober och dagens gästföreläsare var Britt-Marie Ringfjord. Föreläsningen tema var "genus och medier" och vi fick ta del av teoretiska perspektiv inom journalistik och medievetenskap.

Britt-Marie Ringfjord började föreläsnigen med att dra en kort historia över hur kvinnornas historia har sett ut. Och tar man del av den inser man att det inte är så konstigt att samhället ser ut som det gör idag, dvs. att det är mansdominerat och därför ser man fler kostymer än dräkter på gruppfoton eller i tidningar.

"Mediebilden av kvinnliga chefer i svenskt näringsliv" var en bok som tillhörde den förra kursen vi hade, men det den tar upp passar alldeles utmärkt in i detta lilla blogginlägg. Hur kommer det sig att när media tar upp män i artiklar så handlar det alltid om vad dessa män gör, vad de sysselsätter sig med och allt fokus hamnar på deras arbete. Men är det en kvinna man intervjuar istället skiftar fokus istället till kvinnas familjeförhållanden, vad hon har på sig? Och nyheterna som presenteras när kvinnor är med är av mer neutral karaktär, de varken hyllas eller kritiseras, samtidigt som kvinnorna schabloniseras och får smeknamn (Edström, 2002). Mediebilden av starka kvinnor är alltså inte så stark. Men personligen så tror jag att detta är något som inom snar framtid kommer att förändras. Om vi tittar generellt sätt på det som kallas för nyheter idag handlar en stor del av dem om våra kända bloggare, där majoriteten är starka tjejer med visioner och mål. Och med Blondinbella i spetsen verkar det som att de flesta av dem faktiskt vill bli tagna för seriösa karriärskvinnor och inte bara som "kändisar".

Men om vi återgår till dagens föreläsning ... Föds vi med genus? Eller är det något som tillskrivs oss senare? Man kan se på genus och könsrollen som två separata grejer. Genus är det socialt konstruerade könet, det som vi skapar utifrån samhället. Medan könsrollen visar vilka skyldigheter och rättigheter vi förknippar med det biologiska könet. Vi får en förväntad position där visa rättigheter och skyldigheter gäller och dominerar. Könsrollen blir något vi GÖR och är alltså inget vi ÄR.

I boken "Massmedia and society" definerar man feminism som en rörelse som vill avsluta sexism, sexistisk exploitering och förtryck. Sålänge dessa fortfarande finns kommer det finnas ett behov av feminism och först när man verkligen har "förvisat" sexism, förtryck och sexistisk exploitering kan man lägga ner feminismen och leva i ett jämlikt samhälle på riktigt. Men feminismen idag har blivit lite för diffus, eller rättare sagt så har själva idén delat på sig i två delar, den ena delen går ut på själva rörelsen, "doing feminsim" medan den andra handlar om "lifestyle choice" där verkligen är en feminist i alla avseenden, och detta har blivit mer accepterat än rörelserna (Curran & Gurevitch, 2005).

Jämställdhet är enligt mig en självklarhet. Jag, Grete, ska få lika mycket betalt som min kompis Ludde om vi jobbar samma jobb och levererar samma resultat. Men i det allra flesta fallen tycker jag att det handlar om självförtroende och självkänsla. Männen framstår oftast som självsäkra och agerar snabbare, medan kvinnor länge står och velar och trampar runt innan de agerar. Männen är helt mycket bättre på att marknadsföra sig själva, de vet var de vill ha och strävar efter det. Kvinnor, o andra sidan, verkar inte vilja gapa efter mycket, utan nöjer sig med det dem har just nu. Egentligen så är detta inte så konstigt med tanke på det historiska perspektivet. Män har alltid jobbat, och en man i chefsposition är inte så konstigt, för det har alltid varit så. Men att en kvinna kan jobba som VD för ett företag är en relativt ny grej.

Jag tycker såklart att detta är fel och alltid bör uppmärksammas. Men jag börjar också bli trött på att höra hur förtryckta kvinnor är ute i arbetslivet och media. Det är dags att skrida till handling, våga stå på sig och kräva det man vill ha. Sedan tror jag även att saker och ting kommer att ändras i framtiden. Majoriteten av oss i MEM08 är ju tjejer och vi ska ju alla ta världen med storm. Skämt åsido, så tror jag faktiskt att det kommer att komma ut fler kvinnor på arbetsmarknaden som kommer jobba upp sig och få de chefspositioner precis som männen har idag. Och gruppfoton om 20 år kommer med all säkerhet innehålle färre kavajer och fler färgglada dräkter och kanske en o annan tjusig klänning.

Allt fler människor får idag tillgång till internet och allt fler människor börjar använda sig av internet i deras dagliga handlingar. Internet är den mest radikala och av alla nya teknikmöjligheter idag och den sprids över världen med en hastig fart. Internet kommer att förändra allt! Hur människor lever, hur de arbetar, hur de lär sig och mycket mer. Och detta kommer ske fort (McChesney, 2000).

Föreläsning nummer 6, den 22 oktober, handlade om e-Deltagande och föreläsaren Annelie Ekelin pratade om aktivt medborgarskap där vi, medborgarna, ska försöka bygga upp ett så pass demokratiskt internet som möjligt där alla ska få vara med och bestämma. Alla ska få rätt att tycka till och tillsammans ska vi forma demokratin och det offentliga så det blir ännu mer demokratiskt då alla får vara med och skapa det.

Vad är e-Deltagande? Detta var en fråga som jag ställde mig flera gånger under föreläsningens gång och jag hoppas att jag tillslut förstod begreppet. e-Deltagande handlar om publikt deltagande med IT-stöd i processer. Och som jag har förstått det så handlar det om att kunna använda internet till att handskas med vardagliga saker, föra fram åsikter och påverka utan egentligen behöva lämna datorn.

Dagens sociala medier gör denna ”lathet” till en möjlighet och internetanvändandet blir bara en större del i vår vardag. Dagens webbanvändning handlar inte så mycket om nya tekniklösningar utan snarare om vårt eget beteende och hur det förändras när man är i kontakt med sociala medier. Vi har större möjligheter att kunna kommunicera med personer interaktivt och avstånd, så som tid och rum spelar ingen roll, samt att alla får vara med. Inom sociala medier kommer fler personer fram och personligen så tror jag att det har att göra med att vi vågar mer när vi sitter vid vårt tangentbord och en skriven text blir alltid mer uppmärksammad, för det spelar ingen roll hur tyst den person som skriver texten är, allas skrivna texter syns då lika mycket.

Enligt Annelie Ekelin så är en av visionerna med e-Deltagande att den enskilda individen, medborgaren, ska ha en möjlighet att påverka den demokratiska livscykeln, i alla faser, förberedelser, beslutsfas, implementering, utvärdering och omvandling. Man hoppas på samskapande och relationsbaserat deltagande med ömsesidig anpassning istället för toppstyrd beslutsfattande. Och e-Deltagande med alla sina ”anhängare” gör detta till en ypperlig möjlighet. För vi strävar alla efter ett så demokratiskt samhälle som möjligt, politiker så som medborgare. Detta leder till att politiker har börjat uppmärksamma sociala medier. Detta blir en win-win situation då alla vill ju bli hörda och det är väl ett fint sätt att få alla att tro att de blir det om de är aktiva i ett forum? Jag är säker på att det finns politiker där ute som faktiskt vill veta vad deras medborgare tycker och tänker om olika ”grejer” i samhället, men hur mycket blir ens egen röst egentligen hörd? Detta är svårt att svara på … dock så tror jag att många människor känner sig nöjda bara de försöker. För man kan ju inte göra mer än att försöka.

Och om vi vänder på kakan? Om fler människor får säga sitt, hur många av dem är verkligen insatta? Är det kanske inte bättre att de som vet får uttrycka sig istället för att alla som vet lite ska få säga sitt och skapa ett brus som ingen orkar ta sig igenom? Är e-Deltagande verkligen något vi alla alltid bör sträva efter? Blir samhället bättre om det blir mer demokratisk i den mån att fler får vara med och tycka till? Och ju fler som tycker till desto fler åsikter och önskningar finns där att "tillfredsställa" ... skapar vi oss inte bara mer trubbel och missnöje om vi väljer att utveckla e-Deltagandet för mycket? Blir det inte bara för många munnar att mätta?

Det som e-Deltagande faktiskt gör är att skapa ett större engagemang och minskar motivationströskeln för deltagande. Genom att via t.ex. Facebook se hur många det är som bryr sig om olika frågor blir man själv uppmärksammad på dessa frågor och motiverad till att ta ställning. Man ”aktiverar” medborgaren och hoppas på att utveckla en medborgare som bryr sig.

Huruvida e-Deltagande är något vi bör sträva efter kvarstår. Blir det mer demokratiskt om allas röster kommer fram? Eller blir det kanske så som i det gamla talesättet ”ju fler kockar, desto sämre soppa”? Men e-Deltagande skapar engagemang och det är alltid bra att ha medborgare som är intresserade och engagerade, så tycker åtminstone jag!

Till en början är det kanske passande att tala om för läsarna att jag inte medverkade under den här föreläsningen  på grund av familjeanlägenheter som kom i vägen. Jag har därför fått ta del av anteckningar och försökt reflektera kring dessa ...

Allt innehåll är tillgängligt för alla i landet. Enhetlig avgift för alla. Verksamheten genomförs oberoende av stat och näringsliv. Och brett och varierat innehåll. Vad pratar jag nu om? Jo, public service. Dessa fyra grundprinciper är public service, och det är därför alla i Sverige som har en TV eller en dator med TV-mottagare ska betala TV-licens. Inte så svårt att förstå, eller hur?

Föreläsning den 19 oktober handlade om public service och Olof Hultén pratade om hur public service formar vårt land och vårt samhälle. Hade vi inte haft public service hade vi bara haft våra kommersiella kanaler så som Tv3 och Kanal 5 och då vara utan TV-kanaler som reglerar och kontrollerar programutbudet och ser till att vi får ta del av mer relevant information som är oberoende av kommersiella enheter och som strävar efter att förbättra allmänheten. Vi hade alltså fått titta på Family Guy, Vänner och Svenska Hollywoodfruar men inte haft några vettiga nyhetsuppläsningar … eller Melodifestivalen för den delen.
Hadenius & Weibull (2008) menar att public service jobbar i allmänhetens tjänst och det betyder att man ska jobba utifrån den sociala ansvarsideologin. Media har moraliska förpliktelser och ansvarar därför för utveckligen av samhället. Media får alltså inte bara ta upp sådant som är kommersiellt gångbart.

Jag tror på public service, det är bra att hålla borta kommersialism från vissa delar av media och veta att det finns några tv-kanaler man kan lita på. Det är viktigt att veta att det finns kanaler som är objektiva och där man inte störs hela tiden med uppmaningar att prova nytt schampo eller vad den nyaste hamburgaren på McDonalds heter.

Men är public service så objektivt som man vill att alla ska tro? Svaret på den frågan vet inte jag. Men jag väljer att tro på den. Om varje person i Sverige betalar tv-licens, betyder väl det att det är på ett sånär objektivt det kan vara? Finansieringen kommer ju inte från någon annanstans? Går man in på radiotjanst.se får man även se vad pengarna man betalar in används till och hur de fördelas mellan SVT, Tv4 och SR. Ändå tycker jag att det är lite surt att behöva betala 2076 kronor (2010) varje år, eller kvartal, eller halvår eller hur man har valt att betala. För ändå om det är bra att ha dessa tv-kanaler som strävar efter att förmedla mer varierade program så erkänner jag att det inte är de tv-kanaler jag tittar mest på. Jag har ofta undrat varför man istället inte kan dra public service kostnaderna från t.ex. skatten? Det hade väl varit mindre smärtsamt och mer effektivt? Och det finns ju länder som gör så, t.ex. Holland? Men enligt Olof Hultén så finns det nackdelar med att göra så då det blir politikerna som då får bestämma vad som ska göras för pengarna och då kan det hända att politikerna prioriterar annat och public service hamnar i skymundan. Men då uppkommer en fråga, om politikerna inte finner detta tillräckligt viktigt varför ska då vi tycka att det är viktigt? Politikerna är ju de som bör vilja sträva efter ett demokratiskt och icke-subjektivt samhälle där deras åsikter får komma fram istället för att färgas med reklaminslag och avbrott? Om Sveriges politiker inte tycker att public service är en fördel som man bör prioriteras blir inte konceptet fel då?

Ända sedan vi påbörjade vår utbildning har det pratats om informatörer och hur detta yrke passar oss Media Management-studenter som handen i handsken, vi utbildas att förstå viktigheten av kommunikation samtidigt som vi har koll på organisationer och har viss förståelse för den ekonomiska biten, vilket gör oss ytterst passande för att axla just detta yrke. Personligen har jag alltid uppfattat yrkesrollen som lite småtråkig och jag skäms för att erkänna det men min bild av en informatör har alltid varit samma som allmänhetens, att det är ett överflödigt jobb som vem som helst kan göra. Efter föreläsningen som vi fick av Sara Svensson, informatör vid Kalmar kommun, den 11 oktober, kan jag dock gladeligen säga att min bild av informatören och hans arbetsuppgifter har ändrats till det positiva.

Som jag redan har nämnt så är informatörens yrke är ett jobb som många tror att de kan. För visst handlar det bara om att sköta kommunikationen inom ett företag? Och kommunikation är ju något som sker naturligt inom en organisation? Efter att ha läst boken ”Kommunikation och organisation” (2005) vet jag att bra kommunikation är något som behövs för en organisations överlevnad men att kommunikation inte är något som sker av sig självt. Man måste ständigt jobba med kommunikationen och informatören måste vara medveten om detta, men det är inte allt. Det är en väldigt bred yrkesroll och en informatör kan jobba som journalist, marknadsförare, lärare, för att ta upp några få exempel, och den ena dagen behöver inte vara den andra lik. Som informatör är man länken mellan organisationen och deras målgrupper, den som sprider ut information och övervakar omvärlden så organisationen tidigt kan reagera på förändringar som utanför organisationens väggar. Man måste alltid vara redo att vända saker till organisationens fördel och kunna skifta på olika roller som snabbt kan begäras av dig som informatör.

Man skulle kunna säga att en informatör är personen man vänder sig till inom ett företag som har lite kunskap om allt, den som fungerar som spindeln i nätet som kan jonglera många bollar i luften samtidigt. Det är här som yrkesrollen egentligen börjar bli intressant och spännande. Man är kommunikationsstrateg som förstår innebörden av kommunikation och ser till att ledningens vision och mål kommuniceras ner till de anställda, samtidigt är man den som håller kontakt med massmedier och ser till att organisationen inte framställs på ett negativt sätt ifall något oväntat och mindre bra inträffar, händer detta är det informatörens roll att förbereder de anställda för media och försöker lära ut hur man ska handskas med media. Under tiden som man varierar mellan dessa arbetsuppgifter är man skribent, producent och språkkonsult. Man är de anställdas representant och det är ens primära uppgift att de anställda begriper det som sker inom organisationen.

Sara Svensson är anställd informatör på Kalmar kommun jobbar inom den offentliga sektorn. Hon ser på detta som något positivt och gillar att ha ett varierat arbete, vilket inte skulle vara en möjlighet på samma sätt om man jobbade inom den privata sektorn. Hon uppskattar öppenheten inom den offentliga sektorn och gillar möjligheten att ifrågasätta det som sker inom organisationen. För att kunna göra detta finns meddelarfrihet och efterforskningsförbud inom den offentliga sektorn som gör att man som anställd inte straffas ifall man ifrågasätter lite för mycket, eller rapporterar några sekretessbelagda handlingar till media som ger organisationen ett sämre rykte. Att inte vara ”rädd” för att göra ”fel” på arbetsplatsen är enligt mig en stor fördel. Jag anser att man genom att arbeta inom den offentliga sektorn har en möjlighet att arbeta för allmänhetens bästa och faktiskt FÅR göra det.

Men varje yrkesroll har sina svårigheter och utmaningar och så även informatörens, speciellt om man jobbar inom det offentliga. Det är inte alltid ekonomin räcker till allt och man kan sällan tillfredsställa allas behov, alla tycker att just de dem sysslar med är viktigast och bör prioriteras. En annan svårighet är hur mycket en informatör egentligen får tycka? Det är väldigt begränsat. Jobbar man inom det offentliga så måste allas åsikter få komma fram, även de åsikter som man själv inte alls håller med om. En informatör inom det offentliga har svårt att veta vem som är just dennas chef. Är det politiker som bestämmer eller är det tjänstemän inom organisationen? Jobbet inom offentlig sektor, eller åtminstone Sara Svenssons jobb för kommunen inte alltid är så väl strukturerat. Hierarkin verkar komplicerad och att inte veta vem man ska lyssna på, vems behov man ska prioritera och inte veta konkreta arbetsuppgifter är en stor svårighet.

Källförteckning:

Heide, Johansson, Simonsson (2005) Kommunikation och Organisation, Malmö, Liber

Ny månad, ny vecka, ny måndag och ny kurs … känslan man hade när man vaknade den 4 oktober var av lite skräckblandad förtjusning. Den nya kursen visste jag inte så mycket om och examinationsformen kändes aningen konstig och obekväm. Är det verkligen meningen att vi ska blogga om våra föreläsningar? Blogga?! Ska det vara akademiskt då, eller personligt och informellt? Många frågor, få svar. Men föreläsningen började, Sara Hamqvist gick fram till datorn och startade sin Powerpoint, svaren på alla mina frågor skulle jag få så småningom men nu skulle vi istället fokusera på föreläsningen, och ambitionen för att lyssna på en föreläsning är aldrig så hög som den första dagen i en ny kurs.

Dagens mediesamhälle ser annorlunda ut idag än vad det gjorde för 100 år sedan. Vi har gått från ett lokalt mediesamhälle till ett mer globalt med nyheter från världens alla hörn så fort man klickar in sig på aftonbladet.se eller slår på Tv4-nyheterna. En annan skillnad är att dagens nyheter inte är nyheter under en lika lång tid och chockfaktorn som en nyhet kan, och bör ha, har tynat bort eller åtminstone minskat i viss utsträckning. Människor har blivit lite avtrubbade och nyheter om 50 stycken döda i ett land långt borta blir idag inte lika ”intressanta” och uppmärksammade.

Vi lever i ett mediesamhälle som står inför nya utmaningar och nya former av interaktion. Hvitfelt & Nygren (2008) menar att konsumentens förhållningssätt till media har förändrats. Media var innan något som talade med auktoritär röst via begränsade kommunikationskanaler. Dessa kommunikationskanaler var väl etablerade med få. Den auktoritära rösten håller idag snabbt på att försvinna och media fragmenteras och breddas allt mer och konsumenten har idag möjligheten att välja den kommunikationskanalen som tillfredsställer hans eller hennes behov av information och underhållning.

Så tidningen och TV är alltså inte längre det media vi använder oss av som flitigast, utan nu kopplar vi istället in Facebook, bloggar och Twitter som förmedlar annan form av information som tidningen som ett statiskt medieverktyg inte kan. Huruvida denna information är gynnsam kan man ju diskutera, förtroenden för vissa grejer kommer förmodligen att krossas men o andra sidan får vi nu mer reda på den riktiga sanningen … men faktum är att dessa nya typer av interaktioner gör det svårare att kontrollera hur bilden av något framställs. Det blir lättare att tolka fel och saker har lättare att missförstås. Sara Hamqvist berättade under dagens föreläsning om bakre och främre regioner, det är dessa som ger upphov till skandaler när det blandas. Främre och bakre regioner kan då förklaras som det offentliga och det privata. Främre regioner är kavajen du har på dig på jobbet när du är den offentliga personen som syns i TV. Bakre regionen är istället mysbyxan du har på dig i soffan en sen kväll hemma i TV-soffan. Bakre regionen är det personliga och det är det privata och personliga som har en tendens att komma fram när man tycker till på Internet. Det är viktigt att folk i dagens samhälle är medvetna om detta och är försiktiga när de tycker till om saker på t.ex. Facebook eller lämnar en kommentar på en blogg.

I boken "Rich media - poor democracy" menar man att internet är anledningen till att vi idag har fått ett så globaliserat samhälle (McChesney, 2000). Och det verkar ju stämma, Australien är bara ett klick bort och utan internet hade jag bara kunnat ta del av landet genom att läsa i en bok eller resa dit. Men att dagens mediesamhälle har blivit så globaliserat kan ses som både en fördel och en nackdel. Nackdelen som jag nämnde innan blir att man får för mycket information och nyheter vilket leder till att man inte tar till sig det som inte på något sätt kan appliceras på ens egen vardag. Detta tycker jag är synd då man borde bry sig om allt som händer, men o andra sidan finns det ingen chans i världen att kunna ta till sig allt som händer på vår planet. Fördelar med globalisering är precis som nackdelen att man får väldigt mycket information och nyheter och slipper leva i en lokal bubbla och bara se det som händer hos en själv. Individen får mer perspektiv genom globalisering och mångkulturella perspektiv är enligt mig alltid något positivt att ha som bara kan gynna en människa.

Men vem ansvar för media? Den som ansvarar för media är ingen annan än konsumenten. Visst är det producenterna som väljer vad som ska skrivas och hur, och har möjligheter att vinkla sanningen så den passar de själva, men om det inte finns en efterfråga så skriver man inte om det. För ingen vill ju skriva om det som ingen kommer att läsa om. Eller har jag fel? Detta är något som jag brukar reflektera över. Majoriteten av dagens ungdom tycker att det är mer spännande med skvaller och kändisnyheter än politiska frågor och detta påverkar mediesamhället till viss mån. Om konsumenten kräver mer skvaller och mindre nyheter av faktiskt värde kommer medieproducenter kunna vinkla och mörklägga mer … Okej, nu kanske jag överdriver något, för det finns faktiskt människor där ute som bryr sig om annat än bloggar, Kissie och att ha sex i TV, så än behöver vi kanske inte oroa oss?

Men just att dagens mediesamhälle lägger ner så mycket tid på dokusåpakändisar och bloggare är för mig slöseri ”med media”. Istället för att få ungdomar att förstå att rätt väg här i livet är att utbilda sig och sträva efter något skapar vi istället tv-program som ”Kungarna av Tylösand” och skapar på så sätt en verklighetsbild av att det är okej att göra allt för att få ”15 minutes of fame” för att sedan ha ”förstört” sitt liv efter ett sådant program? Det är här moralpaniken kommer in. Vart är världen på väg? Och nu känner jag mig som en gammal tant som för första gången i sitt liv har sett en naken rumpa i TV, men jag är ingen gammal tant och jag tycker att detta är fel. Hur långt är vi redo att gå? Om sex i TV är okej, vad blir då nästa steg? Är inget heligt längre? Och varför har det blivit så?

Moralpanik är, enligt Sara Hamqvist, något som hotar den dominerande verklighetsbild vi har idag. Man kan ju tycka att moralpanik är något gammaldags, för jag är helt säker på att folk i alla tider har tyckt att det dagens ungdomar gör är fel och avviker från sättet som dessa gamla damer och herrar gjorde. Och den moralpaniken som många känner idag kommer säkert att skrattas åt om några år. Men om inget är heligt längre känns det som om samhället bara kommer ebba ut bli fel.

Och det bekymrar mig faktiskt. Jag hoppas på barn en vacker dag, och jag sedan hoppas jag på barnbarn och då hoppas jag verkligen att världen kommer kunna vara en plats som man kan leva i. Men då kommer säkert något annat att vara på tapeten och Twilight, Call of Duty och TV-sex kommer sedan länge att vara bortglömt och föråldrat.