Föreläsningen den 27 januari handlade igen om journalistik. Vi fick besök av Gunilla Sax som är publisher, ansvarig utgivare och chefredaktör på tidningen Barometern. Gunilla verkar vara en kvinna som har stenkoll på sitt arbete och hon har en hel del utbildning i bagaget. I slutet av sin föreläsning tog Gunilla upp en sak som gav mig en positivare syn på livet jag har valt.
Man har ofta hört om personer som har lyckats jättebra i livet "genom att enbart finnas på rätt plats vid rätt tid". Det finns flera exempel på folk som utan lång och svår utbildning i bagaget startade ett eller annat företag och kunde uppnå fantastiska framgångar, till synes enbart tack vare tur blandad med sin egen drivkraft och sitt sunda förnuft. Jag kan bara gratulera dessa människor som är värda allt möjligt eloge man kan tänka sig. Men det är också därför som jag ofta undrar kring mitt eget väggval i livet. Varför har jag valt att ägna mig åt en utbildning när man uppenbarligen kan lyckas utan en? Är det verkligen så som min farfar brukade säga, att "utbildning ger enbart kunskaper men ingen visdom"? Varför har jag då istället inte bara börjat jobba och jobbat upp mig "from scratch"?
Svaret är, helt enkelt, att jag inte är någon "gambler". Jag väljer som regel det säkra före det osäkra och jag tar inga "okalkylerade" risker. Därför valde jag att utbilda mig, och det är trevligt att få bekräftat att en utbildning lönar sig.
Gunilla Sax menar att en utbildning ger ett automatiskt självförtroende. En utbildning hjälper till att utveckla färdigheter utöver "sunt förnuft". En utbildad person agerar naturligt, hon utstrålar pondus och något speciellt som gör att man vill räkna med denna person. Utbildad person vågar också att ta för sig, att anta utmaningar vilket ger bättre förutsättningar för ännu mera framgångsrik vidareutveckling.
Sett i det perspektiv verkar utbildning vara något som alla borde behöva. Att tacka nej till utbildning är liktydigt med att välja bort ett stabilt fundament att stå på samt en chans till att växa med uppgiften, oavsett vilken uppgift det må vara. Vi är däremot olika i vårt sätt att tillägna oss kunskaperna och att utbilda oss. Vissa tycker om "katedrala" föreläsningar, andra vill ha mycket praktik, ännu andra vill lära sig "den hårda vägen" som definitivt inte ett sämre alternativ. Det är fritt för var och en att välja vilken väg man vill gå. Men det är nödvändigt att röra sig längs med vägen. Alternativet vore att inbilla sig att man är bäst i världen samt stå still - och hur förnuftigt är det?
