Idag har vi haft en föreläsning om grundlagar och spelregler som styr journalistiken. Dagens föreläsare Lina Isaksson, programansvarig på JOM, berättade om hur en journalist skall förhålla sig till sitt dagliga arbete.

Journalistikens villkor stadgas i två av fyra grundlagar som vi har i riket, nämligen Tryckfrihetsförordningen som handlar om det som trycks i våra medier och beskriver offentlighetsprincipen samt meddelarskyddet ochYttrandefrihetsgrundlagen som värnar om vårt rätt att yttra oss fritt i de sända medierna. Vi har dessutom sekretesslagen i brottsbalken.

Tryckfrihetsförordningen förbjuder censur. Detta innebär att man inte får förhandsgranska och försöka stoppa det som skall publiceras. Vad som helst kan komma ut i tryck men det kan naturligtvis granskas sedan. Meddelarskyddet betyder helt enkelt att källan till de uppgifter som trycks får lov att vara anonym, det vill säga man behöver inte uppge varifrån uppgifterna kommer och man är heller inte skyldig att uppge själva författarens namn. Det betyder dock inte att man kan publicera vad som helst. Varje tidning, tidskrift eller bok har en ansvarig utgivare som skall godkänna innehållet i det som trycks och som har fullt ansvar för eventuella felaktigheter som ”slinker igenom”. Man får helt enkelt inte förtala människor, hetsa mot folkgrupp, uppmanna till brottslig verksamhet eller trycka andra opassande saker.

”Skandaljournalistik” är å andra sidan ett välkänt och lönsamt fenomen. Många lösnummer blir sålda tack vare att man lockar läsaren med saftiga detaljer om kändisarnas liv, särskilt deras privata sysslor. Därför väljer många tidningar att balansera på gränsen. Man tar gärna i, man har ingenting emot att bli anmäld till pressombudsmannen men samtidigt vill man till vare pris undvika att bli fälld.

Det väcker en del nya frågor i ”mitt lilla huvud”. Varför är vi människor så nyfikna på skandaler? Varför vill vi så gärna titta genom nyckelhålet, även om vi vet att det inte är ”hedersvärt” att agera så? Okej det ligger nog i vår mänskliga natur ... Men är det rätt att som ansvarig utgivare utnyttja denna mänskliga svaghet? Media är den tredje statsmakten och utnyttjandet av medias makt är i princip ingenting annat än maktmissbruk! Maktmissbruk som krossar människors privatliv och drömmar, det kan väl inte vara bra, eller hur?

Tänk om man kunde sälja lösnummer genom att publicera sakliga och intressanta artiklar som skänker kunskap och glädje till alla läsare ... Eller är det något som är för svårt?! Personligen känner jag att denna ständigt återkommande fråga om balansgång mellan ”allmänt intresse” och ”maktmissbruk” är mycket uttjatad. I min potentiella framtida gärning som journalist skulle jag i alla fall vilja hålla mig borta från gråzonen och verka för att spridda något som är positivt och bra, som främjar samhällsutveckling utan att behöva ”köra på två hjul i svängarna” och medvetet utsätta människorna för risk för personliga katastrofer som de kanske inte förtjänar bara för några lösnummers skull. Kalla mig omodern och feg om du vill men det är något som jag tror på. Jag önskar att alla skulle tänka likadant för vår allas gemensamma framgång och trevnad.