Ända sedan jag som liten tjej såg filmen ”How to loose a guy in 10 days” har journalistik-yrket varit lockande. Att efterforska och skriva artiklar om saker man gillar hade väl varit lockande för vem som helst? Och just att kunna titulera sig som journalist har för min del alltid verkat häftigt och tufft.

Det verkar som om de som har turen att befinna sig i tidningsbranschen gemensamt alltid tycker att de har ”världens bästa jobb”. I det senaste numret av ”Sveriges största magasin för unga kvinnor”, Vecko Revyn, skriver den nyblivna chefredaktören och ansvariga utgivaren Linda Öhrn att hon utan överdrift kan säga att hon har sitt drömjobb, ”med superroliga arbetsuppgifter och världens härligaste arbetskamrater”. Onsdagens föreläsare, Björn Glansk, verkar tycka precis samma sak.

Björn Glansk jobbar som publisher på tidningen BigTwin. En tidning om motorcyklar som fokuserar på varumärket Harley Davidson. Tidningen skapades 2006 utifrån ”en galen idé” som vid närmare eftertanke faktiskt hade en bred målgrupp som var intresserad av det tidningen hade att erbjuda.

Att det finns en tidning som enbart fokuserar på varumärket Harley Davidson är kanske lite underligt. Men enligt dagens föreläsare så fungerar tidningsbranschen utifrån citatet ”fungerar det, så finns det” - genererar något pengar så finns det ute på marknaden. Kollar man närmare på IDG hemsida ser man att tidningsutbudet idag innehåller en hel mängd av olika tidningar som fokuserar på sådana specifika saker som ”Allt om iPhone” till ”Proffsfoto” till ”Miljöaktuellt”.

Björn Glansk nämnde lite i förbifarten att det under år 2010 i Sverige startades ungefär 150 tidningar. Huruvida detta stämmer eller inte har jag inte tagit reda på, men stämmer det så innebär det att det startas en ny tidning ungefär vart tredje dag. Som vanligt väcker det några frågor i mitt lilla huvud. Varför? Hur kommer det sig att människor är så villiga att starta tidningar? Jag minns själv att jag startade min egen tidning när jag var sju år gammal, den handlade om tre tjejer i min klass som jag ogillade och i min tidning skrev jag om varför dessa tjejer var ”de dummaste tjejerna på heeela jorden”, det var mitt sätt att uttrycka mitt missnöje på och avreagera mig.

Såå ... handlar det oftast om en vilja att uttrycka sig? Eller handlar det om viljan att höras? Varför vill vi alltid stå och stampa och skrika att här är jag, det här är mina åsikter, läs!? Jag tror att det handlar om prestigen som kopplas ihop med att äga en tidning - för det om något är väl en indikator på att människor faktiskt vill höra ens åsikter, om de köper ens tidning? Innerst inne vill vi alla uppfattas som viktiga, som har viktiga saker att säga och människor som  lyssnar på det man har att uttrycka. Att veta att det som man har jobbat så hårt för, krönikor, reportage, layout och artiklar, tillslut skapar en produkt som köps av tusentals personer och uppskattas måste vara den största ego-boosten en människa kan få. Det är förmodligen just den här anledningen som gör att så många människor vill starta en egen tidning, och det är förmodligen därför som så många i tidningsbranschen ser sitt jobb som världens bästa.

---

Källförteckning:

Öhrn, Linda (2011) Chefredaktörens krönika. Vecko Revyn. Nr 03

IDGs hemsida (sök: 110123)