Idag har vi haft en föreläsning om grundlagar och spelregler som styr journalistiken. Dagens föreläsare Lina Isaksson, programansvarig på JOM, berättade om hur en journalist skall förhålla sig till sitt dagliga arbete.

Journalistikens villkor stadgas i två av fyra grundlagar som vi har i riket, nämligen Tryckfrihetsförordningen som handlar om det som trycks i våra medier och beskriver offentlighetsprincipen samt meddelarskyddet ochYttrandefrihetsgrundlagen som värnar om vårt rätt att yttra oss fritt i de sända medierna. Vi har dessutom sekretesslagen i brottsbalken.

Tryckfrihetsförordningen förbjuder censur. Detta innebär att man inte får förhandsgranska och försöka stoppa det som skall publiceras. Vad som helst kan komma ut i tryck men det kan naturligtvis granskas sedan. Meddelarskyddet betyder helt enkelt att källan till de uppgifter som trycks får lov att vara anonym, det vill säga man behöver inte uppge varifrån uppgifterna kommer och man är heller inte skyldig att uppge själva författarens namn. Det betyder dock inte att man kan publicera vad som helst. Varje tidning, tidskrift eller bok har en ansvarig utgivare som skall godkänna innehållet i det som trycks och som har fullt ansvar för eventuella felaktigheter som ”slinker igenom”. Man får helt enkelt inte förtala människor, hetsa mot folkgrupp, uppmanna till brottslig verksamhet eller trycka andra opassande saker.

”Skandaljournalistik” är å andra sidan ett välkänt och lönsamt fenomen. Många lösnummer blir sålda tack vare att man lockar läsaren med saftiga detaljer om kändisarnas liv, särskilt deras privata sysslor. Därför väljer många tidningar att balansera på gränsen. Man tar gärna i, man har ingenting emot att bli anmäld till pressombudsmannen men samtidigt vill man till vare pris undvika att bli fälld.

Det väcker en del nya frågor i ”mitt lilla huvud”. Varför är vi människor så nyfikna på skandaler? Varför vill vi så gärna titta genom nyckelhålet, även om vi vet att det inte är ”hedersvärt” att agera så? Okej det ligger nog i vår mänskliga natur ... Men är det rätt att som ansvarig utgivare utnyttja denna mänskliga svaghet? Media är den tredje statsmakten och utnyttjandet av medias makt är i princip ingenting annat än maktmissbruk! Maktmissbruk som krossar människors privatliv och drömmar, det kan väl inte vara bra, eller hur?

Tänk om man kunde sälja lösnummer genom att publicera sakliga och intressanta artiklar som skänker kunskap och glädje till alla läsare ... Eller är det något som är för svårt?! Personligen känner jag att denna ständigt återkommande fråga om balansgång mellan ”allmänt intresse” och ”maktmissbruk” är mycket uttjatad. I min potentiella framtida gärning som journalist skulle jag i alla fall vilja hålla mig borta från gråzonen och verka för att spridda något som är positivt och bra, som främjar samhällsutveckling utan att behöva ”köra på två hjul i svängarna” och medvetet utsätta människorna för risk för personliga katastrofer som de kanske inte förtjänar bara för några lösnummers skull. Kalla mig omodern och feg om du vill men det är något som jag tror på. Jag önskar att alla skulle tänka likadant för vår allas gemensamma framgång och trevnad.

Ända sedan jag som liten tjej såg filmen ”How to loose a guy in 10 days” har journalistik-yrket varit lockande. Att efterforska och skriva artiklar om saker man gillar hade väl varit lockande för vem som helst? Och just att kunna titulera sig som journalist har för min del alltid verkat häftigt och tufft.

Det verkar som om de som har turen att befinna sig i tidningsbranschen gemensamt alltid tycker att de har ”världens bästa jobb”. I det senaste numret av ”Sveriges största magasin för unga kvinnor”, Vecko Revyn, skriver den nyblivna chefredaktören och ansvariga utgivaren Linda Öhrn att hon utan överdrift kan säga att hon har sitt drömjobb, ”med superroliga arbetsuppgifter och världens härligaste arbetskamrater”. Onsdagens föreläsare, Björn Glansk, verkar tycka precis samma sak.

Björn Glansk jobbar som publisher på tidningen BigTwin. En tidning om motorcyklar som fokuserar på varumärket Harley Davidson. Tidningen skapades 2006 utifrån ”en galen idé” som vid närmare eftertanke faktiskt hade en bred målgrupp som var intresserad av det tidningen hade att erbjuda.

Att det finns en tidning som enbart fokuserar på varumärket Harley Davidson är kanske lite underligt. Men enligt dagens föreläsare så fungerar tidningsbranschen utifrån citatet ”fungerar det, så finns det” - genererar något pengar så finns det ute på marknaden. Kollar man närmare på IDG hemsida ser man att tidningsutbudet idag innehåller en hel mängd av olika tidningar som fokuserar på sådana specifika saker som ”Allt om iPhone” till ”Proffsfoto” till ”Miljöaktuellt”.

Björn Glansk nämnde lite i förbifarten att det under år 2010 i Sverige startades ungefär 150 tidningar. Huruvida detta stämmer eller inte har jag inte tagit reda på, men stämmer det så innebär det att det startas en ny tidning ungefär vart tredje dag. Som vanligt väcker det några frågor i mitt lilla huvud. Varför? Hur kommer det sig att människor är så villiga att starta tidningar? Jag minns själv att jag startade min egen tidning när jag var sju år gammal, den handlade om tre tjejer i min klass som jag ogillade och i min tidning skrev jag om varför dessa tjejer var ”de dummaste tjejerna på heeela jorden”, det var mitt sätt att uttrycka mitt missnöje på och avreagera mig.

Såå ... handlar det oftast om en vilja att uttrycka sig? Eller handlar det om viljan att höras? Varför vill vi alltid stå och stampa och skrika att här är jag, det här är mina åsikter, läs!? Jag tror att det handlar om prestigen som kopplas ihop med att äga en tidning - för det om något är väl en indikator på att människor faktiskt vill höra ens åsikter, om de köper ens tidning? Innerst inne vill vi alla uppfattas som viktiga, som har viktiga saker att säga och människor som  lyssnar på det man har att uttrycka. Att veta att det som man har jobbat så hårt för, krönikor, reportage, layout och artiklar, tillslut skapar en produkt som köps av tusentals personer och uppskattas måste vara den största ego-boosten en människa kan få. Det är förmodligen just den här anledningen som gör att så många människor vill starta en egen tidning, och det är förmodligen därför som så många i tidningsbranschen ser sitt jobb som världens bästa.

---

Källförteckning:

Öhrn, Linda (2011) Chefredaktörens krönika. Vecko Revyn. Nr 03

IDGs hemsida (sök: 110123)

Ända sedan den första dagen på Media Management-utbildningen har jag funderat lite kring vad utbildningen egentligen går ut på. Vi har haft en hel uppsjö av olika kurser och lärt så mycket olika grejer att det egentligen har varit svårt att se en röd tråd. Missförstå mig inte, det har varit kul och det har faktiskt varit givande och utvecklande. Vår programansvarige och dagens föreläsare, Örjan Petersson sade en gång i tiden ”i trean kommer alla bitar att falla på plats”, och jag har gått och väntat på detta ögonblick. Efter dagens föreläsning måste jag säga att JO bitarna har äntligen fallit på plats.

I Jesper Falkheimers bok ”Medier och kommunikation - en introduktion” (2001) skriver författaren att när man frågar en mediestudent vad det är den egentligen studerar så svarar man oftast att man inte riktigt vet. Det handlar om medier och det handlar om kommunikation. Och i mitt fall har det verkligen varit svårt att förklara vad vi på Media Management-utbildningen egentligen sysslar med. ”Vi läser medie- och kommunikationsvetenskap blandat med ekonomi, vi lär oss det praktiska och kreativa och sedan förstår vi liksom hur man gör det byråkratiska också”. Något i stil med det brukar det låta när man får frågan ”vad pluggar du egentligen?”. Det leder till att åhöraren samt en själv bara blir förvirrad ...

Då kan man ställa sig frågan varför är det så svårt för en mediestudent att berätta vad det är den sysslar med? Dagens föreläsning, den 17 januari, har på ett sätt och vis hjälpt mig att förstå varför saker och ting är som saker och ting är. Det är svårt att beskriva det man lär sig eftersom att det är så svårt att definiera mediebranschen.

I Sverige innefattas mediebranschen av tidningar, nyhetsmedia, tv, film och radio. Men definitionen är inte generell. Ser man vad landet på andra sidan Atlanten tycker så är media allt som innefattar information, utbildning och underhållning. I USA menar man alltså att till och med nöjesparker faller under begreppet media, vilket för oss i Sverige är aningen svårt att förstå. Media är väl kommunikation och information? Sanningen är den att det har blivit allt svårare att definiera begreppet, detta tack vare konvergensen som ”på ett fint sätt” leder till att allt blir en enda stor röra.

Vad tycker då jag? En mediestudent som snart själv kommer befinna mig ute i den svårdefinierande mediebranschen? För mig är mediebranschen något som ständigt förändras och aldrig är fast. Det handlar om nätverkande och deadlines och det är en annorlunda bransch där det krävs talang och kreativitet för att lyckas. Och MYCKET tålamod! Mediebranschen är i särklass den branschen som befolkas av flest personer med ”jag vet bäst”-attityd. Det handlar om att alltid kunna anpassa sig och snabbt snappa upp det som händer utanför. Ny teknologi innebär nya sätt och det som gäller idag kanske inte gäller imorgon.

Ser man på mediebranschen ur den här textens perspektiv så verkar det som ett självmordsuppdrag att kasta sig in i den. Det är en stressig miljö där alla pratar ”olika språk”, alla tror att de har rätt och vill köra sitt eget race. Men det fina med vår utbildning är att vi blir dem som kan hjälpa alla delar i mediebranschen att förstå varandra. På Media Management-utbildningen lär vi oss allt från de ekonomiska villkoren till hur medieproduktion fungerar till hur man ska förhålla sig till konsumenterna. Vi lär oss att bli den felande länken som binder samman mediebranschen och underlättar för den att förstå det som händer i andra delar av den. På sätt och vis blir vi dagisfröknar som kommer att övervaka hela mediebranschen och faktiskt förstå den. Det är det jag kommer att säga nästa gång jag får en fråga om min utbildning och vad det är jag kommer att bli. Förstår åhöraren ändå inte vad det är jag sysslar med tänker jag rita upp den här lilla figurer, stolt peka på mitten och säga "HÄR står jag, mitt i mediebranschen!"

Källförteckning:

Falkheimer, Jesper (2001): ”Medier och kommunikation - en introduktion”, Studentlitteratur, Lund

... Påfrestande men roligt. Nervöst men lärorikt. Ofrivilligt men nödvändigt. Så skulle jag sammanfatta min återkomst till den här bloggen. Ny design, ny kurs och nya reflektioner om kursen Media Management (2MK307) får ni, mina kära läsare, nu ta del av. Har ni tur så lyckas jag äntligen besvara frågan om vad min utbildning kretsar kring och vad det är jag har sysslat med de senaste 2,5 åren.

"Välkommen tillbaka Grete!" säger jag till mig själv och påbörjar seriebloggandet 2.0.