Media Management-kursen har verkligen varit en av de allra mest givande kurser vi har haft. Den har för en gångs skull förklarat vad vår utbildning egentligen går ut på samt faktiskt gett mig en hel del positiva syner på framtiden. Nu gäller det bara att hänga med och förstå hur allt utvecklar sig.

Gästföreläsarna vi har haft var alla väldigt givande och intressanta och studiebesöket till Danmark verkar ha varit en välkommen omväxling och ett fint inslag i ett annars ganska traditionellt kursupplägg. Jag är uppriktigt ledsen för att ha missat studiebesöket till Politiken men vill även här passa på att poängtera det fina med mediesamhället. Att jag kunde ta del av det som sades på vissa föreläsningar och studiebesöket är allt tack vare dagens medieteknik, och förvisso riktigt bra kompisar som ställde upp. Det vill jag verkligen tacka mina vänner Sofia Holmström och Elin Adolfsson för!

Mitt i allt det positiva kan jag ändå känna mig konfunderat om ett par saker ... För det första känns det som att kursen var väldigt starkt fokuserad på journalistiken. För det andra talade en del gästföreläsare om tidningarnas snara död. Denna paradox väcker naturligtvis en hel del frågor. Alltså, finns det någon framtid för journalisterna och hur måste de bete sig för få uppleva den framtiden? Har vi fått ett uttömmande svar på det? Och vore det inte intressant att få höra gästföreläsningar om lite andra delar av mediesamhället också … ?

Slutligen vill jag uttrycka min tacksamhet över att Media Management-utbildning numera innehåller en möjlighet till praktik. Jag hoppas verkligen att den kommer att finnas kvar så kommande studenter också får uppleva hur allt ligger till i det riktiga arbetslivet. Teoretiska kunskaper är viktiga men det praktiska livet, ”den bistra verkligheten” är ännu viktigare. Det är en riktig träning som ger färdighet och som låter de teoretiska kunskaperna hamna på sina riktiga platser – i rätt sammanhang.

Sammanfattningsvis vill jag tacka för en innehållsrik kurs som förutom att ge kunskap och praktiska färdigheter väckte frågor och satte igång hjärnverksamheten på riktigt. Jag är övertygad om att allt detta, speciellt det sistnämnda, kommer att vara mycket användbart i framtiden när vi skall ge oss ut och börja leda mediebranschen på vårt sätt. Det känns glädjande. Och tack till alla Er som läste min blogg! Ciao!

The Internet is a large phenomenon. Being widespread and always ”under construction” it’s hard to find a natural definition of the concept. And to understand really and truly how, why and for what purposes we use the Internet. That is probably why new books about the Internet constantly are being written and why different authors always find the Internet to be an interesting subject to research and marvel about.

Being a media-student I always have to be ”on top of things”, knowing everything that happens on "the outside". Usually I have to read tons of literature about ”the Internet”. The book ”The Internet and the Mass Media” by Lucy Küng, Robert G Picard and Ruth Towse is “just another book about the Internet”, but it’s a book that really summarizes and shows the impact that the Internet has on today’s society.

“The Internet and the Mass Media” is a book that shows how the world has adapted itself around the Internet. Every single chapter shows different aspects of our lives, as for example media technology, platforms, innovations, media content etc, and how these aspects interlace with the Internet. In some cases the Internet gets influenced by traditional media, taking what the traditional media always has done and just simply putting it in a new “distribution channel”. In other cases the Internet has totally disrupted what once was and made up new ways or created more confused and hard to interpret paths, for example the copyright law. Having been published on the Internet most people find it to be a general right to download and store it on their computers while the copyright may go straight through the window.

I found a couple of chapters in the book to be more interesting than others. For example chapter 4 really caught my attention, “The impact of the Internet on media content”. It explains how the Internet has initiated a huge increase in the accessibility of content. In today’s world we all can reach all kind of information without never needing to leave our home. However, the Internet has not really launched any new formats or contents. What is represented in the “old media” is also represented on the Internet, becoming “new media”. But the “new media” has not really got something that is genuinely its own. Even simple things as personal web logs, “bloggs”, are not something new or groundbreaking. The concept of the diary has always been there, it has simply got a little bit more digitalized with the Internet. But the Internet really cuts down the costs and works as an effective distribution channel. The Internet reduces the cost of reproduction and distribution leaving the cost of the content production alone. Ultimately, by once publishing the content on the Internet everyone gets access to it.

The impacts of the Internety on its users has also cught my attention (chapter 5). An Internet user is someone who actively searches the net for information trying to satisfy his or her needs, and who is really engaged with the phenomenon. The most interesting thing is the fact that no two Internet experiences are the same. Each individual Internet user uses the Internet differently, to those purposes that he or she has. Today the majority of people in developed countries use the Internet on daily bases, and most of these users are younger, adapting the concept from early years, which they will probably have throughout their lives. This might raise the question of Internet “pushing” older and more traditional media out from everyday life. However, it seems now that people spend MORE time with the media than they did in old times. It makes not not less time for traditional media, but rather more time for media in general.

Reading the book I suddenly began feel sorry for realizing these things a bit too late. I wish I would have read about it in the beginning of my education. I think that the subject of Internet would then have been less confusing and more comprehensive. Therefore I really recommend “The Internet and the Mass Media” to other people, who care about media-industry and the Internet.

Källförteckning:

The media industry is an industry that is under constant change. What is relevant and current today may not be interesting and of value tomorrow. Therefore it is really hard to know how to handle the surroundings while being in this changing environment. It is hard planning ahead when you really don’t know what tomorrow might bring.

Luckily for us media students there are many books written on that subject by writers who tend to try and figure out “the Da Vinci-code” that the media industry mimics. Lucy Küng is one of those writers and her book “Strategic Management in the Media” strives to define the media industry, define different types of strategic models and the challenges these posses and refer to those strategic models that are current for the media industry.

The reason why the media industry is so hard to define and constantly being in a change is partly the different sectors, newspapers, magazines, books, television, radio, film, music etc, which together form the industry. Lately these sectors have started to evolve faster than before, forcing the media to change very rapidly. Largely it is the Internets “fault” but also the technical progress that has been made lately. As soon as some new high-tech gadgets reach the marketplace, the media has to adapt itself in new ways.

So how is one supposed to act as a leader in the media industry? Lucy Küng discuses different approaches to leadership and stresses the importance of ability to take chances and risks, and to plan strategically.

There is no longer some sort of “one best way”. Leadership is not any longer an absolute and measurable entity, it is rather viewed as something constructed through social interaction.

One can either be born a leader or become a leader. Personally I believe that anything is possible. I may be naive, but I feel that the world is a better place when you atleast can imagine that anything is possible. Therefore I believe that one doesn’t have to be born a leader in order to become a great one. Of course it might be easier if you happen to be charismatic and people have a tendency to like you without even trying, but through social interaction, constant networking and by striving in the right direction everyone has a chance to become a leader. One must simply learn technical skills, human skills and conceptual skills, and that is the point.

The book shows potential leaders how to lead, or at least it helps to realise what is needed in order to assume a leadership-role.

I must admit, however, that the book is rather “complicated” and somewhat hard to read. I had hard time finding a thread of consistency. This might be personal, maybe I am simply too confused myself, but I had no problem reading Lucy Küng’s previous book (“The Internet and the Mass Media” which she co-wrote with two other fellas). This is why I would highly and truly recommend the previous book rather than the “Strategic Management in the Media” if you want to read about by Lucy Küng. It might be wrong but this is simply my personal opinion. Thanks!

Källförteckning:

Being a media manager involves a lot of different aspects that are constantly “mashed” together that somehow creates the media industry. Due to all of the rapid change that occurs in the industry there is a huge competition and regular barriers, that differ in one aspect from another, are being breached every day. Alliances between different media companies get established constantly and a global marketplace for entertainment and information changes the managerial environment.

In the book “Management of Electronic Media” Alan Albarran (2010) conveys that a leader in the media industry no longer have the luxury to oversee one single operation. Today there are multiple stations that interlace with one another and there should be one single leader who has to lead, and who has to know everything there is to know about anything. Multitasking is therefore a highly desired quality that every leader must posses and cherish.

Being a media manager one makes decisions on regular basis, decisions that involve various things. Certain situations force managers to confront their morals and values and demand knowing what is the proper way to act. Being a leader one always must relate to and deal with ethics. However, even more challenging, being a leader in the media sector, there seem to be too many ways were matters can go wrong.

So what is ethics? According to Alan Albarran (2010) ethics is something that is concerned with basic questions of what is right or wrong. Ethics is a philosophy that deals with the moral aspects of life and reflects what the society thinks should be wrong or right. Every organization adopts its own code of ethics. These codes can be written or simply “found in the walls”.

Alan Albarran discusses the important parts of ethics in his book, and he has even dedicated an entire chapter to the subject, but I don’t think it is simple to teach ethics to future leaders. We all must look inside us to see how far we can go with our own morals and values.

I think it is indeed rather hard to deal with what is right and what is wrong. Occasionally you might know what is wrong, but acting right from the ethical point of view might just seem “inappropriate” for your business. As an editor in chief you might know that it is WRONG to publish the name of an offender, but by doing so you might be able to sell more copies. This dilemma is the real issue. How should we act? Making ethics, making money or making money in an ethical way, which certainly should be the best option?

As potential future leaders in the media industry we should ask ourselves these questions early on. We should try to learn ourselves in advance, to decide where we stand, where we want to draw the line and how we are going to do it. I realise that this is hard, it may be much harder than many other things in life. It may also take time to figure out weather any one of us feels as an ethical person or not and if we want to be ethical or simply “business-minded” or anything else. But I do believe in the power of human ethics. At the end of the day the good guys win and the bad ones lose. Therefore the proper ethical training of tomorrows leaders is extremely important. It will certainly help us to find the right way to do business and, at the same time, serve the society. So help us God!

Källförteckning:

Nej, det visade sig faktiskt att jag hade fått rätt datum och inte inbillat mig. Jag har faktiskt spenderat den här veckan på SVT i Malmö och jag har haft så otroligt roligt att det inte är sant.

Under fem dagar i TV-huset har jag fått vara med om mycket. Allt från att se hur en inspelning i en studio går till, till hur en inspelning ser ut från ett kontrollrum och hur producenten ständigt är i kontakt med programledaren och talar om för honom hur han ska bete sig. Jag har fått vara med på plats under inspelning av ett humorprogram och haft riktigt svårt att hålla mig för skratt och jag har varit med på "casting" av småbarn till barnprogrammet Barda. Utöver det har jag fått följa min handledare, som är en av tre gruppchefer på SVT Malmö, och fått se hur hon handskas med administrativa problem som ibland kan förekomma. Kan säga om man jobbar som chef på SVT så ringer ens telefon verkligen non-stop, åtminstone gör hennes det.

Att befinna mig i verkligheten ute i arbetslivet har gett mig ytterligare en positiv syn på min utbildning. Många av dom som jobbar på SVT har faktiskt någon form av medie- och kommunikationsutbildning och har sedan valt att fördjupa sig inom produktion. Alltså är steget inte så långt från det jag har lärt mig till att kunna jobba på SVT! Det enda som man får räkna med är att man inom TV-branschen verkligen måste jobba upp sig. Är man "färdigutbildad" och har en ambition att få "ett riktigt jobb" från dag ett bör man troligen inte söka sig till TV-branschen, du kommer med stor sannolikhet att hämta kaffe de första åren. Men å andra sidan är det förmodligen ett vanligt sätt att börja sin karriär i alla avdelningar av mediebranschen. Det gäller att visa att man vill, vågar och kan, agera självständigt och vara tillmötesgående. Det är väl egentligen inte så unikt utan troligen rätt så vanligt i arbetslivet i största allmänhet ...

Huruvida TV-produktion är något jag själv verkligen VILL och VÅGAR syssla med vet jag ännu inte. Vi har lärt oss så mycket under snart tre år och allt har verkat spännande. ”I want it all and I want it now” och det är därför riktigt svårt att välja ut en enda specifik del att jobba med. Jag inser också att valet kan stå mellan ljuva drömmar om spännande uppdrag och ett stabilt jordnära jobb som jag troligen lätt kan försörja mig på …

Men jag kan gott säga att utbildningen åtminstone verkar förbereda oss väl för framtiden. Under praktiken kände jag mig förvisso i vägen ibland, och försökte så gott jag kunde hålla mig ”lagom osynlig”. Men en gång fick jag frågan om vad det är jag pluggar och då drog jag hela den fina förklaring som jag har skrivit i det första inlägget i Media Management-kursen. Och då fick jag svaret "Aha, så du kommer att jobba som chef för oss en vacker dag" ... I det ögonblicket kände jag mig väldigt häftig och nöjd!

Jag är återigen hemma i kalla Sverige. I Malmö snöar det åtminstone inte, men kallt som tusan är det. Imorgon börjar min praktikvecka och jag, Grete Simanaityte, ska få inta Sverige Television i Malmö. Jag är nervös, illamående och nyfiken. Jag hoppas att det kommer att gå bra. Om jag inte har lyckats få fel datum det vill säga. Hm, fortsättning följer ...

Den 8 februari var der dags för studiebesök. MEM08 tog sig över Öresundsbron och begav sig till Politiken i Köpenhamn, Danmark. Återigen hade jag tyvärr inte en möjlighet att medverka eftersom jag fortfarande befann mig på resande fot, men än en gång har jag fått hjälp av mina vapendragarkompisar Sofia Holmström och Elin Adolfsson och kan därför fortsätta att blogga ...

Poul Melbye, analyschef på Politiken, sade något intressant. ”Du ska inte sälja en bil till någon som inte har körkort, utan vänta tills de tar körkortet”.

Idag pågår det mycket tjat om tidningsdöd hit och tidningsdöd dit. Tidningar verkar livrädda för att de snart ska ebba ut och försvinna. Detta leder givetvis till att tidningarna idag anstränger sig till det yttersta för att få in fler läsare och prenumeranter, såväl genom ”roliga” och ”uppseendeväckande” nyheter som mer hipp framtoning. Det verkar spännande men jag tror att det tyvärr istället kan leda till att fler och fler tappar förtroendet för tidningarna. Tidningarna börjar ”hora runt” och det blir istället trovärdigheten som ebbar ut …

Jag tror på tidningarna. Jag tror att tidningar är en bra produkt och jag tror att de måste värna om sitt varumärke. Det handlar om att tillhandahålla och förmedla något speciellt som konsumenten är villig att betala för. Det är även viktigt att inte kompromissa med de principer som tidningen står för utan ständigt hålla kvar vid dem, även då tider kanske inte är som bäst för tidningarna i allmänhet.

Om jag förstår det rätt är Politiken en tidning som VET vem de ÄR och tror på sig själva. Visst kommer de att tappa några läsare, upplagorna kommer att sjunka och ingen vet hur det kommer att se ut i framtiden, men i skrivande stund står Politiken ”stadigt” på marknaden. De strävar inte efter att tillfredsställa alla i Danmark utan har sin målgrupp och kämpar för att behålla de dem redan har. Det tycker jag är hedersvärt.

Politiken profilerar sig genom att ta upp dagsaktuella och ofta kontroversiella ämnen, de drar sig inte för att uppträdda provokativt och de skapar ett genuint och brinnande intresse för innehållet i sin tidning på ett konsekvent och kreativt sätt, inte genom att i första hand satsa på moderna mediekanaler som iPad och liknande. Konsumenterna kommer att ”ta körkort så småningom”, de kommer att då kunna välja vilken mediekanal eller vilken ”bil” de vill investera i och köra och hur detta skall gå till.

Politiken hoppas då att kunderna skall förbli trogna sitt varumärke. Låt vara att man som Suzuki blir tvungen att börja tillverka familjebilar istället för motorcyklar. Men det är nog mycket svårare att behålla kundernas intresse för märket, oavsett om det heter Politiken eller Suzuki, jämfört med att lägga till ett par extra hjul till ekipaget. Det verkar väl vara det som är den ultimata utmaningen och jag hoppas verkligen att Politiken kommer att lyckas med sin strategi.

Föreläsning den 4 februari handlade om radio, Niklas Kaldner och Anna Olofsson från P4 Sveriges Radio var på Kalmar Nyckel och föreläste om radioanvändandet, konkurrenter och även lite om internetanvändningen generellt.

Radio är ett jätteviktigt medium i dagens samhälle. Radion en av de våra allra äldsta elektroniska medium som än idag fordras i det tekniska klimatet som råder (Lucy Küng, 2009). Men det sägs att medievanor är något man får med sig hemifrån. Det är otroligt hur man blir påverkat av sin hemmiljö vad gäller bland annat uppfattningen av olika mediekanaler. I min familj är radio något som man lyssnar på i bilen, aldrig i övrigt. Hemma läser vi tidningar, surfar på Internet och till slut tittar på TV, om vi har tid. Det är kanske därför som jag hade lite svårt att relatera till dagens föreläsning … Jag vet att radio är ett stort medium men i min vardag tar det ytterst lite plats.

Det som däremot fångade min uppmärksamhet var resonemanget om digitala fotspår. Internet är fantastiskt. Vi tror att vi är hemliga, anonyma och subtila när vi rör oss i den digitala djungeln. Men det är alltså ett önsketänkande, en missuppfattning och ett grovt fel. Allt som vi lägger ut på Internet, Facebook, Twitter eller våra bloggar kan läsas av alla, vänner och ovänner världen över.

Skulle någon gå med på att fläka ut sitt liv på en enda tunnelbanestation i Stockholm? Skulle man kunna tänka sig att offentliggöra där vad man tycker och tänker, vad man gör och vad man planerar att göra ikväll? Skulle man till och med lägga upp bilder på sig själv och sin omgivning? Nej! Men det verkar gå bra att göra samma sak på Internet. Varför?! Man tror sig vara skyddad av nätets anonymitet. Men varför är man så naiv och tar risken att uppgifter om ens göranden och låtanden kan läsas av hur många människor som helst?

Jag läste nyligen en artikel i Vecko Revyn ”Vet du vem du addar?” som beskriver hur tjejer lätt och enkelt bjuder in främmande personer till att ta del av sina privata liv. Artikeln berörde mig personligen då jag insåg att jag precis som dessa tjejer hittills inte har sett något stort och allvarligt problem i att skapa vänrelationer med personer som jag bara har träffat en gång. Jag skulle aldrig dela med mig av personlig information till personer som jag bara har träffat en enda gång, men att acceptera en vänförfrågan från en ”främling” som innebär full insyn i mitt privatliv har jag inte haft några problem med.

På grund av någon outgrundlig anledning tror vissa människor att ”livet på Internet” inte är på riktigt. Regler om försiktighet och liknande gäller inte där. Men ingenting kan vara mer fel. Varenda gång som vi rör oss därute kan vi faktiskt vara bevakade av någon eller några, vi lämnar spår efter oss och dessa spår kan användas till vår nackdel.

Niklas Kaldner nämnde även i föreläsningen det ”nya” med att ”geotagga”. Jag har personligen valt bort denna möjlighet på min Facebook och jag tycker att fler personer bör vara mer försiktiga. Att ständigt uppdatera om sina liv och aktiviteter med exakta geografiska koordinater gör inte livet du lever mer spännande och säkert. GÅ UT och lev livet istället, det är nog mindre riskfyllt och faktiskt mer spännande.

Küng, Lucy (2008): "Strategic Management in the Media - from theory to practice", Sage Publications Ldt, London, England

Olsson, Kim (2011) Vet du vem du addar? Vecko Revyn. Nr 02

Tyvärr kunde jag inte vara med på föreläsningen den 3 februari eftersom jag befinner mig i Florida. Sofia Holmström har varit vänlig och spelat in denna föreläsning till mig. Inspelningen är grunden till mina reflektioner.

Det var en sjuhelsikes spännande föreläsning av Erik Wilberg om medians framtid! Internet som elektricitet vars existens märks av endast när vi får en stöt på fingrarna eller när det är ett fel i ledningarna … Tidningar som lever i en förkrympande tillvaro medan vi alla går omkring utrustade med iPads medan Facebook och andra sociala medier tar över världen …

Allt detta låter väl ganska rimligt men är det verkligen roligt? Det är trevligt att mänskligheten utvecklas och vi idag har en massa mediealternativ men är det inte lite synd att säga ”tack och hej” till det som människan har varit van vid sedan många år? Text som ristades in i en sten eller skrevs på papyrus kunde bevaras i många år och läsas av följande generationer, såväl i sken av stearinljus som under belysning av lysrör. Vem kommer att bevara den digitala informationen och vilka arkeologer kommer att anta utmaningen att gräva i digitala tidslager för att ta reda på vad som vi känner, tänker och tycker idag? Och hur kommer det att se ut ifall mänskligheten blir utsatt för ett större ”elavbrott” eller rättare sagt en kollaps av det alltomfattande Internet i den form som vi känner den idag?

Jag är kanske gammalmodig men jag tycker dock att en hel del av det som människorna gjorde förr i tiden inte var så dumt. Tänk på Antiken, tänk på Renässansen, tänk på Mona Lisa ... Det känns för mig lite som om Erik Wilberg säger ”ut med det gamla, in med det nya” men är det säkert att dagens konstnärer är bättre än gamla giganter? Är det verkligen mysigare att sitta där med en iPad platta (som min lillebror kallar för elektronisk binda, haha) än att sitta med Sydsvenskan, ett färgglad och ”väldoftande” exemplar av Cosmopolitan eller en fint inbunden bok? Är det roligare och bättre att chatta med en massa ”anonyma” Facebook-användare än att träffa en levande människa och ha en trevlig konversation?!

Miljövännerna får gärna jubla över besparing av naturresurserna i och med avskaffandet av papperstidningar och fysiska möten men jag tror att jag kommer att sakna dem i alla fall. Jag hoppas också att traditionens makt kommer att hjälpa dagstidningar, tidskrifter, böcker och mänskliga möten att överleva så att vi kommer att njuta och berikas av dem även i framtiden!

Föreläsningen den 27 januari handlade igen om journalistik. Vi fick besök av Gunilla Sax som är publisher, ansvarig utgivare och chefredaktör på tidningen Barometern. Gunilla verkar vara en kvinna som har stenkoll på sitt arbete och hon har en hel del utbildning i bagaget. I slutet av sin föreläsning tog Gunilla upp en sak som gav mig en positivare syn på livet jag har valt.

Man har ofta hört om personer som har lyckats jättebra i livet "genom att enbart finnas på rätt plats vid rätt tid". Det finns flera exempel på folk som utan lång och svår utbildning i bagaget startade ett eller annat företag och kunde uppnå fantastiska framgångar, till synes enbart tack vare tur blandad med sin egen drivkraft och sitt sunda förnuft. Jag kan bara gratulera dessa människor som är värda allt möjligt eloge man kan tänka sig. Men det är också därför som jag ofta undrar kring mitt eget väggval i livet. Varför har jag valt att ägna mig åt en utbildning när man uppenbarligen kan lyckas utan en? Är det verkligen så som min farfar brukade säga, att "utbildning ger enbart kunskaper men ingen visdom"? Varför har jag då istället inte bara börjat jobba och jobbat upp mig "from scratch"?

Svaret är, helt enkelt, att jag inte är någon "gambler". Jag väljer som regel det säkra före det osäkra och jag tar inga "okalkylerade" risker. Därför valde jag att utbilda mig, och det är trevligt att få bekräftat att en utbildning lönar sig.

Gunilla Sax menar att en utbildning ger ett automatiskt självförtroende. En utbildning hjälper till att utveckla färdigheter utöver "sunt förnuft". En utbildad person agerar naturligt, hon utstrålar pondus och något speciellt som gör att man vill räkna med denna person. Utbildad person vågar också att ta för sig, att anta utmaningar vilket ger bättre förutsättningar för ännu mera framgångsrik vidareutveckling.

Sett i det perspektiv verkar utbildning vara något som alla borde behöva. Att tacka nej till utbildning är liktydigt med att välja bort ett stabilt fundament att stå på samt en chans till att växa med uppgiften, oavsett vilken uppgift det må vara. Vi är däremot olika i vårt sätt att tillägna oss kunskaperna och att utbilda oss. Vissa tycker om "katedrala" föreläsningar, andra vill ha mycket praktik, ännu andra vill lära sig "den hårda vägen" som definitivt inte ett sämre alternativ. Det är fritt för var och en att välja vilken väg man vill gå. Men det är nödvändigt att röra sig längs med vägen. Alternativet vore att inbilla sig att man är bäst i världen samt stå still - och hur förnuftigt är det?