Jag har nu uppnått en hel ny nivå av weirdness. Inatt drömde jag att Konrad blev kidnappad och på något sätt var det mitt fel, så jag letade och letade efter honom men jag kunde inte hitta honom någonstans. Han svarade inte i sin telefon och jag bara grät och grät.

Klockan var kanske halv sex när jag vaknade imorse men jag bestämde mig för att ringa upp honom ändå för att försäkra mig om att Konrad ÄR hemma i Malmö, i sin säng där han ska vara, trygg och säker. Gissa då om han svarar i sin mobil? Givetvis inte. Panik igen? Ja. Så jag ringde hem, väckte hela familjen och fick tvinga mamma till att väcka min lillebror och fråga honom om han är hemma och att han inte ska sätta sig på någon buss någonstans, för det var typ så han hade kommit bort. Slutsats: jag måste sluta drömma.

2 dagar kvar till min födelsedag och 2 dagar kvar till examensarbetet ska in ... korrekturläsning pågår.