Happy new year.
Den sista utmaningen lyder: mina nyårslöften. Hm. Vad tänker jag förbättra under det kommande året? Jag ska ta mitt körkort och lista ut det jag ska syssla med efter LNU. Låter kalas om ni frågar mig :)
Hur som helst, gott nytt år! Hoppas att det blir det bästa i ert liv hittills ...
A year has come and gone.
Årets bok: More than a motorcycle, Rich Teerlink & Lee Ozley, tråkigare bok får man leta efter! Tyvärr.
Årets uttryck: ”Ah, skjut mig”.
Årets plagg: Mina shorts som jag levde i under sommaren.
Årets pryl: IPHONE.
Årets låt: Eminen ft. Rihanna – Love the way you life, för jag spenderade dagar med att lära mig texten utantill och kan faktiskt allt nu.
Årets skiva: Alltså, jag lyssnar inte på skivor.
Årets film: A nightmare on Elm street, för jag ville se den so bad, och sedan visade den sig vara så dålig så det inte är sant.
Årets tv-program: Bones!
Årets snackis: Alla mina pojkar.
Årets personer: Sofia & Elin – utan dom hade inte den hör bloggen ens existerat.
Årets bästa kompis: Anna!
Årets utmaning: Kalkyleringen som jag faktiskt klarade!
Årets häftigaste: Att flytta till min egna lägenhet, det har varit häftigt om något.
Förhoppningar år 2011: Nu ska jag ta körkort. Ta examen. Och växa upp ännu mer.
År 2010 har varit ett bra år. Även om det har kantats av en del konstigheter, frustration och lite små-dåliga saker. Hur som haver känner jag att jag utvecklas framåt och det tackar jag för. Hade ju faktiskt sugit ganska stenhårt om jag istället gick baklänges. Nu ska jag istället se på film och så får det vara med det. Hejdå.
Årets uttryck: ”Ah, skjut mig”.
Årets plagg: Mina shorts som jag levde i under sommaren.
Årets pryl: IPHONE.
Årets låt: Eminen ft. Rihanna – Love the way you life, för jag spenderade dagar med att lära mig texten utantill och kan faktiskt allt nu.
Årets skiva: Alltså, jag lyssnar inte på skivor.
Årets film: A nightmare on Elm street, för jag ville se den so bad, och sedan visade den sig vara så dålig så det inte är sant.
Årets tv-program: Bones!
Årets snackis: Alla mina pojkar.
Årets personer: Sofia & Elin – utan dom hade inte den hör bloggen ens existerat.
Årets bästa kompis: Anna!
Årets utmaning: Kalkyleringen som jag faktiskt klarade!
Årets häftigaste: Att flytta till min egna lägenhet, det har varit häftigt om något.
Förhoppningar år 2011: Nu ska jag ta körkort. Ta examen. Och växa upp ännu mer.
År 2010 har varit ett bra år. Även om det har kantats av en del konstigheter, frustration och lite små-dåliga saker. Hur som haver känner jag att jag utvecklas framåt och det tackar jag för. Hade ju faktiskt sugit ganska stenhårt om jag istället gick baklänges. Nu ska jag istället se på film och så får det vara med det. Hejdå.
Ambitions.
Ambitioner är ett intressant faktum. Ibland är dom ganska dominerande, man känner för att ta världen med storm och ibland kan man leta med ljus och lykta och inte hitta dom någonstans. Ibland vill jag göra allt och ibland tror jag att jag skulle vara nöjd med att bara inte göra något alls. Men min ambition med livet är väl att hitta något att syssla med som inte driver mig till vansinne, där möjligheten att ta över världen finns men även något som inte skulle innebära slutet om jag valde att ignorera det. Som vanligt så har jag inget svar på något alls, men det förvånar väl ingen?
Kan man säga såhär: mina ambitioner är att ha ambitioner? Eller blir det för klyddigt då?
Missing.
"Det här saknar jag" ... hm, vet ni vad jag saknar? Dagarna då utmaningen inte fanns. Då man inte BEHÖVDE blogga varje dag och fick blogga om vad man ville. Dagarna då jag med gott samvete kunde glömma bort bloggen och då jag inte behövde anstränga mig för att skriva om något intressant och spännande. Haha (smaksak, jag vet!). Men det är den 28 december och det innebär att utmaningarna snart är slut. Hallelujah :P
(Jag överdriver, på något konstigt plan gillar jag att ha ett givet ämne att skriva om dagligen, men för inläggets skull kan jag låtsas att jag hatar utmaningen och på så sätt saknar vanliga dagar, okej?)
There's no place like home.
Min favoritplats är "hemma". Men hemma är inte lägenheten i Kalmar, eller lägenheten i Malmö. Det är huset mormor och morfar bor i, i Litauen. Varför det huset räknas som "hem" vet jag inte. Jag var tre år gammal när vi flyttade där ifrån och sedan dess har jag bara varit där på somrarna, i princip. Det är där jag och min kusin, Kot, alltid hittade på massa saker och det är där vi alltid kunde vara oss själva, samtidigt som vi kunde vara alla andra personer vi villle. Det fanns inte en enda plats vi inte hade utforskat och än idag kan jag hitta till alla möjliga konstiga vrån och hörn. Det är väl huset som på sätt och vis får symbolisera "min barndom", för där kunde jag leka rövare varje dag. Varje gång jag åker dit känns det som om jag åker hem och varje gång jag åker där ifrån gör det ont. Jag älskar mormor och morfars hus och det huset är sannerligen min absoluta favoritplats.
Have no fear.
Vatten. Okej, jag är rädd för ganska mycket, mörka gator, trånga utrymmen, sjukdomar och massa annat, men rädslan för vatten dominerar. Jag hatar vatten. Bara tanken på att befinna sig i vatten där jag inte bottnar ger mig ångest. Jag kan simma, men när jag är medveten om att jag inte bottnar tappar jag fattningen och glömmer bort hur man gör basic simtag. Psykiskt? Troligen. Har lovat mig själv att ta tag i det, så småningom. Tills dess undviker jag vatten, i havet och i bassängen, alltså överallt där det ser läskigt ut.
There's a first time for everything.
Idag var det första gången som jag hade på mig mina schnygga och nya vinterskor som jag fick av Tomten igår. Och jag älskar dom! Helt fantastiskt sköna och varma. Känslan är som om man ständigt står på en luddig matta, haha. Tack Tomten :)
GOD JUL!
Och nu tänker jag göra något jag inte har gjort på länge, nämligen skriva ett inlägg som inte har med utmaningen att göra. Dock blir det inget långt inlägg, eller ens särskilt innehållsrikt. Jag vill bara önska alla en GOD JUL och så hörs vi imorgon igen :)
Make me cry.
Att skriva om saker som får mig att gråta på självaste julafton känns ganska skruvat. Idag är en dag man ska glädjas och inte minnas saker som får en att gråta. Men utmaningen gäller och det är väl bara att berätta att jag gråter väldigt lätt när jag blir arg. Det är som om jag inte kan handskas med känslor och alla blandas kors och tvärs. Jag skrattar ihjäl mig när något riktigt tråkigt händer och jag gråter när jag blir förbannad. Och tro mig, det är inte lätt att argumentera för sin sak när rösten bryts och tårarna sprutar. Vad som är värst är att om det är en person som får en bli arg så tror den automatiskt att den har gjort en ledsen och på så sätt vunnit argumentationen. Fastän man då inte är ett dugg ledsen utan skitförbannad, men man kan inte förklara det för man gråter. Ibland är det svårt.
Och nu har jag avklarat ytterligare en utmaning, utmaningen för den 24 dagen "det här får mig att gråta".
Feeling good.
Just nu, eller den senaste tiden har varit hektisk. Jag har haft fullt upp och inte orkat göra något som jag egentligen har behövt göra. Julen kan faktiskt vara ganska jobbig, om jag ska vara ärlig. Men julpynten är igång, snart färdig. Och det får mig att må bättre. Julhandeln är färdig, det får mig också att må bättre. Och morgondagen ser ljus ut, vilket gör att jag mår faktiskt mycket bättre.
Jag hatar dessa utmaningar. Dag 23, "detta får mig att må bättre". Jomen, slutet på julstressen får mig att må mycket bättre :)
I've been upset, and I've been down.
Jag sitter just nu fast i en writers-block. Jag kommer inte på något roligt att skriva och hinner knappt med hälften av allt som ska göras. Det är den 22 december idag och än är det ingen jul i mitt hus, bara massa städning och frustration. Utmaningarna i bloggen går dåligt, och jag har halkat idag. Riktigt ordentligt. Så nu har jag ont i ryggen och kan inte böja mig ner, bra leder - I haz them, not. Och ja, det gör mig faktiskt lite upprörd.
Ännu mer upprörd blir jag när jag läser igenom detta inlägg och inser hur det lyser med sin frånvaro även om det är skrivet. Men det får duga. Det blir kanske bättre imorgon? Nu går jag.
I keep on falling.
Dag 21. "Det var en gång jag ramlade ...". Det var en gång jag inte kunde komma på vad jag ska skriva. Alltså typ nu. Jag har ramlat, trillat, halkat, svimmat ... men det har väl alla? Och så intressant är det inte. Faktiskt.
Så jag skiter i det idag. Istället tänker jag citera Annas favoritcitat "Det handlar inte om att falla, utan om att trilla och inte vilja resa sig upp igen". Vad citatet går ut på får ni själva luska ut. Go'natt.
Back to december.
Den här månaden har varit hektisk. Minst sagt. Det har varit inlämningsuppgifter, det har varit seminarium, det har varit tentor och medieprojekt. Det har varit socialt men även en hel del frustration. Det har varit snö och det har varit kallt. Halkning har pågått för fullt och ännu lite julstress kommer pågå. Men framför allt så har decembermånad, år 2010, inneburit en sak. En sak som ständigt har funnits i tankarna. Något som man alltid har fått lite magsår av. Något ni vet att ni älskar. Något som än kommer pågå i 11 dagar till. Något som faktiskt är den här utmaningen. Yeah.
No regrets.
Det är söndagen den 19 december och det betyder ny utmaning, "det här ångrar jag". Tyvärr så tror jag inte på ångern. Jag tror på väldigt många olika saker, på tomtar och häxor och spöken, men ånger, nja, det funkar inte enligt mig. Jag är här. Här, vad här innebär vet jag inte, men om jag hade gått runt och ångrat mig en massa hade jag inte varit här idag. Och Gud vet vart jag hade slutat upp då. Ånger är alltså en, enligt mig, onödig grej. Visst, man behöver inte begå samma misstag om och om igen, men att spendera massa tid med att ångra sig är rent bortkastad tid. Lär dig av det du inte borde ha gjort, och gör inte om det. Ångra inget. Lev, eller något liknande. Och gå framåt.
Slutsatsen är: lev inte i det förgångna. Hejdå.
All kinds of candles.
Idag ska det handla om mig favoritfödelsedag. Och sanningen är den att jag alltid gör en stor cirkus av min födelsedag. Det är nedräkningar, det är massa tjat om det och jag driver det alltid till sin yttersta spets. Tillslut brukar det oftast vara någon (Anna) som bara suckar och ger upp. Min födelsedag är den enda dagen på året som jag verkligen får göra det till min dag och det utnyttjas till fullo.
Eftersom det alltid är så, och eftersom min pappa alltid tycker att det är lika kul när jag driver alla till vansinne så har jag väldigt många och trevliga födelsedagsminnen, därför blir det ytterst svårt att hitta en favorit. Det kan ha varit när jag fyllde 18 och min pappa hade planerat hela tre dagar av födelsedagsfirande, eller när jag fyllde 16 och började räknas som vuxen. Det kan även ha varit året då jag fyllde 11 och fick min första CD-freestyle. Dock så var det inte för presentens skull som den kan ha varit den bästa utan för att min morfar och morbror var hos oss, och eftersom jag inte bor i Litauen, vilket dom gör, så var detta alldeles extra fantastiskt och unikt. Jag vet faktiskt inte.
Måste dock erkänna att födelsedags-hypen börjar släppa mer och mer för varje år som går. Börjar antagligen blir lite för vuxen för att kräva allas uppmärksamhet på just den dagen. Och det är väl egentligen mer än rätt, nästa gång jag fyller år fyller jag 22, och då måste man börja tänka mer logiskt och obarnsligt. Och det betyder väl att jag åtminstone utvecklas framåt?
Somewhere in my memory ...
Rosa. Det är en färg som länge har varit min favoritfärg. Och oftast räcker det med att något är rosa för att jag helt plötsligt känner att jag har ett stort behov av just den saken. Okej, så är det kanske inte idag, men när jag var yngre var det jämt så.
När jag var 12 år gammal åkte familjen till Liseberg. Jag har aldrig varit en sådan som gillar att spela på olika lotterier för jag tycker att det är slöseri med pengar. Men en sådan där Nasse-leksak (Nasse från Nalle Puh) hade jag mer än gärna velat vinna.
Vi hade åkband allihop, men mamma hittade, helt out of the blue, ett sådant där kuponghäfte. Detta kuponghäfte var helt tomt på åk-kuponger men hade några kvarlämnade kuponger som man kunde tävla med gratis. Observera mer än gärna att vi försökte hitta ägaren av kuponghäftet men ingen kom och letade (ja, mamma stod på samma plats, i och med att Konrad bara åkte samma karusell om och om igen). Så vet ni vad jag gjorde? Jag tog detta kuponghäfte och gick bort till stället där man kunde vinna en Nasse.
Dom sa åt mig att satsa på en siffra, och av någon anledning valde jag att satsa på nummer 9. Det var ett sådant där hjul som snurrade, och den siffran som hjulet skulle stanna på, vinner. Helt plötsligt stannade hjulet, och det stannade på nummer 9! Och det började tjuta. Det tjöt ganska länge, och jag blev orolig att det där ljudet skulle innebära att jag inte hade vunnit något alls. Då sa tjejen vid hjulet "du får välja en leksak bland dom på översta hyllan". Och jag bara gapade! Ingen blir väl förvånad över det faktum att jag på 2 röda sekunder skrek att jag ville ha den stora Nassen? Jag hade alltså inte bara vunnit den leksaken jag ville ha, jag hade vunnit den i störta möjliga upplaga. Om jag var glad? Ja, det var jag. Känslan gick inte att beskriva.
När vi sedan åkte hem så fick Nasse sitta mellan mig och Konrad i bilen och han fick minsann ha bilbälte på sig. Och sedan sov han ganska länge i min säng. Jag kan för allt i världen inte förstå hur jag fick för mig att ha den stora leksaken i sängen, men där bodde han. Och när han inte längre fick sova i sängen så brukade han få sitta på sängen och fungera som världens finaste prydnad :)
Dagens utmaning, dag 17, har alltså varit "ett minne".
Go Grete, it's your birthday. Typ.
Dag 16. Det ska handla om min 40 års-dag.
Jag fyller 40 år och det minsann firas. Jag ska slå till stort och ha värsta partyt. Jag ska hyra ett slott, och fixa privatplan till alla som är inbjudna så alla kan komma. Festen ska pågå i 3 dagar, en dag före min födelsedag, på min födelsedag, och en dag efter. Festen dagen före ska vara hajpad, och alla ska vara förväntansfulla och glada. Festen på min födelsedag ska vara extraordinär, massa dans, glädje och glamourös och ingen ska vara ledsen. Dagen efter min födelsedag ska dock vara lite deppig, folk ska vara lite ledsna över att det bästa partyt någonsin är över ... men då ska jag komma in med en överraskning, och massa choklad, och alla kommer bli glada igen, för än är det inte slut. När det väl är slut så kommer alla att åka hem och jag kommer att anlita en städfirma som städar upp allt efter oss. Och sedan ska jag börja planera min 50 års-dag.
Urgh.
Det är torsdag. Och imorgon är det fredag. Fredagen innebär pitchning av medieprojektet och även om allt känns inom räckhåll, det ser ut som om vi vet vad vi sysslar med, så känns allt långt borta as well. Inte hjälper det heller att jag, för typ den tredje dagen i rad, är rätt igenom jättetrött och i princip skulle kunna sitta och titta på samma fläck i tre timmar. Gick och lade mig tidigt igår så jag inte sitter här idag och halvdreglar. Men än så länge ser det inte ljust ut. Inte bra.
Only when I sleep.
Dag 15 idag, det betyder alltså att vi nästan har kommit halvvägs med alla utmaningar, och dagens entry ska handla om mina drömmar.
Eftersom jag inte vågar skriva om mina framtidsdrömmar så får det väl handla om dom drömmar man brukar drömma på nätterna. Och det gör jag ofta. Jag drömmer alltid mycket och ständigt. Och sedan kommer jag oftast inte ihåg vad drömmen handlade om alls. Det enda jag vet är att jag har drömt, och den och den personen var med. Vad vi gjorde, eller vad drömmen handlade om, minns jag nästan aldrig. Jag drömmer mycket. Ibland så mycket att jag vaknar upp tröttare än vad jag var när jag la mig. Och det händer väldigt sällan att jag vaknar upp en morgon och inser att jag inte har drömt alls. Drömmarna brukar oftast handla om vardagliga saker, det har hänt väldigt sällan att jag drömmer om något ovanligt. Mina drömmar innehåller bara personer som finns i min verklighet. Vissa personer drömmer jag ständigt om, medan andra inte förekommer alls, min egen pappa , till exempel, har jag bara drömt om cirka 2 gånger. Och vad det beror på har jag ingen aning om.
Slutsatsen vi kan dra här är alltså att jag alltid drömmer, att det aldrig handlar om coola grejer så som aliens eller att jag är tillsammans med Johnny Depp och att de flesta av mina kompisar brukar göra gästskådespel i mitt huvud, alla utom min pappa ... eller min lillebror för den delen?
A teenage dream.
Utmaningarna forsätter. Har insett att jag har lyckats glömma att nämna i vissa att dom är utmaningar, men ibland har jag inte alla hästar i hagen. Hur som helst, idag är det dag 14, och utmaningen är "när jag var liten och skulle bli stor" ...
När jag var liten ville jag bli väldigt många olika grejer. Jag ville bli skådespelare, jag ville bli advokat, jag ville vara med i Spice Girls, jag ville vara bli häxa, läkare, designer, och tro det eller ej, brandman ... jag har nog velat bli allt möjligt. Men den bästa saken jag ville bli var nog veterinär i kombination med ett eget café. En sommar kunde jag liksom inte bestämma mig. Ville jag bli veterinär? Eller ville jag äga mitt eget café? 12-åringen i mig tänkte lite utanför box:en och bestämde sig för att vilja bli båda.
Min café-klinik blev snabbt ett planeringsmoment. Jag planerade hur det skulle se ut, café på framsidan och sedan via stora dörrar kom man in på själva kliniken. Jag valde ut färger, logotyper, kakor och tänkte ut hur bord och stolar skulle se ut. Allt var nästan färdigplanerat när jag insåg att detta var en omöjlig kombination. Jag kan inte jobba som veterinär och sedan bara gå ut och ta betalt för kaffe. För att inte tala om alla hälsovårdsinspektioner och hur jag inte skulle lyckas få godkänt på dom. Och sedan, faktiskt, så gillar jag typ bara hundar och hamstrar. Hade någon kommit in med en leguan eller en orm och hoppats på mirakel, hade jag bara svimmat ...
Det var alltså en kort kärlekshistoria till veterinäryrket. Att äga ett café skulle jag fortfarande kunna tänka mig, men kanske när jag är typ 60 år gammal. Då skulle jag kunna underhålla mina gäster med historier om mina glansdagar, om vi nu utgår från att jag har coola glansdagar som folk faktiskt vill lyssna på. Och så är det med det.
Tipp tapp.
Julkalendern 1998 hette "När Karusellerna Sover". Jag var troligtvis 9 år gammal då och jag älskade den. Och jag älskade deras Lucia-tåg. Jag hade av någon lyckad slump lyckats spela in just Lucia-avsnittet och satt då och spolade tillbaka hela tiden för att titta på Lucia-tåget om och om igen. Även om jag idag inte tycker att det är fullt så fantastiskt som jag tyckte att det var då, så måste jag säga att jag fortfarande älskar det. Nostalgi <3
I min handbag.
Dagens utmaning är en beskrivning av det jag har i min handväska. Och jag säger såhär, jag brukar ha allt i min handväska. Den är jämt och ständigt proppfull, och inget går att hitta. Och stor. Och tung.
Riktigt spännande information om du frågar mig.
Pejn.
Varför föddes jag inte som pojke?
Whyyy?
We are family.
Ni har läst om dom innan, och här kommer dom igen, mina syskon. Ett som jag har valt själv och ett som valdes åt mig, och jag hade inte kunnat vara gladare :) Fina som få är dom.
(Sedan att jag laddar upp en bild på mig själv när temat för dag 11 är mina syskon är kanske inte helt sane, men så får det vara.)
Woohoo.
Tänkte bara säga att Anna är här nu. Hej säger hon. Vi ska titta på Idol och det är faktiskt riktigt trevligt :)
Wanna put on a tight skirt, and flirt.
Idag hade jag på mig det här. Eller jag önskar åtminstone att jag hade det. Hade varit mycket varmare då.
Lite allt.
Dagens utmaning är publicerad, tentan är skriven, presenten till ikväll är inpackad och jag har ätit. Känner mig rätt lagom redo för kvällens julmys med MEM08. Känns fint.
Dock är det väldigt kallt idag. Jag fryser som en galning. Känner mig lite trött och seg, men så får det vara. Och så har jag en bad hair day. Någon som har en stor hatt jag kan gömma mig i? :)
I'm a believer?
Dagens utmaning ska handla om min tro. Vad tror jag på? Gosh, I don't know? Jag tror på väldigt mycket, samtidigt så tror jag inte på något alls. Det finns saker jag borde tro på, men tyvärr gör jag inte det. Sedan finns det saker som jag absolut inte borde tro på, men som jag, i hemlighet, hoppas är sanna, bara för att göra vardagen lite mer spännande.
Det finns saker som många tror på men som jag inte hittar någon relevans till. Och det finns säkert folk som tycker att det jag tror är helt och hållet helknäppt.
Men jag tror på tron ... Jag tror att alla människor behöver en tro för att klara av livet vi lever. Och jag tycker att det är synd att "tro" oftast förknippas med något negativt som man himlar med ögonen åt.
Nu förstår jag själv inte vad det är jag har skrivit, men en dag som denna är det okej. Hejdå.
A moment like this.
Jag har väntat på detta i ett år nu.
Jag har smidit planer på hur jag skulle kunna lura tentavakterna och övertala någon att ta på sig en peruk och skriva tentan åt mig.
Jag har bett till högre makter att skolans datorer skulle bli fuktskadade och få sig en knäpp som gjorde så att alla blir godkända.
Jag har sagt att jag skulle kunna göra vad som helst bara jag slipper det här.
Jag har sett på detta som en omöjlighet och aldrig orkat ta tag i det.
Jag har funderat på att ge upp och skita i min examen.
Jag har idiotförklarat mig själv 100 gånger minst och verkligen hatat detta av hjärta och själ ...
Jag har smidit planer på hur jag skulle kunna lura tentavakterna och övertala någon att ta på sig en peruk och skriva tentan åt mig.
Jag har bett till högre makter att skolans datorer skulle bli fuktskadade och få sig en knäpp som gjorde så att alla blir godkända.
Jag har sagt att jag skulle kunna göra vad som helst bara jag slipper det här.
Jag har sett på detta som en omöjlighet och aldrig orkat ta tag i det.
Jag har funderat på att ge upp och skita i min examen.
Jag har idiotförklarat mig själv 100 gånger minst och verkligen hatat detta av hjärta och själ ...
Och idag kom äntligen ögonblicket som jag har längtat efter så länge – JAG HAR KLARAT KALKEN.
So good to have you around.
Envis. Söt. Glad. Sentimental. Underbar. Röd. Fd. cynisk. Lojal. Rolig. Jättebra lokalsinne. Tålmodig. Rastlös. Lättskrämd. Likasinnad. Konstig. Alltid där. Olikasinnad.
Effektiv. Sorteringsgumma. Intelligent. Bra lyssnare. Hjälpsam. Kreativ. Problemlösare.
Omtänksam. Tävlingsinriktad. Pålitlig. Organiserad. Bra på bakning. Positiv (för det mesta). Musikalisk. Dålig förlorare (men förlorar så sällan så det knappt syns). Teknisk. Charmig.
Ibland väldigt orkeslös. Duktig på spel. Min BFF.
Effektiv. Sorteringsgumma. Intelligent. Bra lyssnare. Hjälpsam. Kreativ. Problemlösare.
Omtänksam. Tävlingsinriktad. Pålitlig. Organiserad. Bra på bakning. Positiv (för det mesta). Musikalisk. Dålig förlorare (men förlorar så sällan så det knappt syns). Teknisk. Charmig.
Ibland väldigt orkeslös. Duktig på spel. Min BFF.
Allt detta är jättebra beskrivningar av min bästis, Anna. Ibland umgås vid för mycket och behöver inte ens ord för att kunna föra en diskussion tyst så ingen annan förstår. Ibland är jag i Kalmar och hon i Malmö och då pratar vi istället i telefon, nästan dagligen. Jag förstår henne på ett sätt som jag inte ens tror att hon förstår att jag förstår henne på och hon har alltid tålamod med mig och mitt tjat. Vad som är riktigt roligt är att om Anna och jag någonsin hade kunnat bli en person hade vi blivit den perfekta personen. Är hon på det ena sättet så är jag automatiskt på det andra sättet. Är jag rätt igenom jättekass på något kan jag lova dig att hon är jätteduktig på det ... Umgås man den ena får man den andra på köpet och det är ingen som förundras särskilt mycket över det.
Sedan finns det tonvis med andra egenskaper som gör henne till min bästa kompis, men dom hinner jag inte nämna här. Det som dock bör nämnas är att jag är ytterst tacksam för att du fortfarande står ut med mig. Du är verkligen den bästaste kompisen en Grete som jag kan få <3
(Psst ... Hon verkar rätt igenom jättetrevlig eller hur? Och nu sitter du säkert där hemma och undrar hur du skulle kunna komma i kontakt med en sådan bra kompis. Ni som är i Kalmar i helgen behöver inte tänka på det för mycket, hon kommer nämligen hit på fredag och förgyller det gråa vår stad just nu befinner sig i. Bra va?)
(Dag 7 - Tema: "Min Bästa kompis" - ifall det inte framgick ;))
Littul-B.
Jaha, då var det dags igen. Idag är det dag 6 och det ska handla om min favorit.
Av allt och alla, och hela min uppsjö av olika favoriter, så måste jag säga att det finns en där ute som är lite liiite bättre än alla andra och som älskas innerligt, även när han är dum, envis och barnslig. Nämligen min lillebror.
Ända sedan mamma och pappa tog hem honom från BB har han varit en stor del av mitt liv, ibland som ett störmoment som inte kunde sluta att titta på Mysteriet på Greveholm eller som killen som drog mig håret tills jag nästan blev flintskallig. Men för det mesta i form av ett glädjemoment. Han är min partner in crime och tillsammans face:ar vi världen när den är dum. Det finns bokstavligt talat inget jag inte skulle kunna göra för honom och just nu saknar jag honom som en åsna saknar sin åsnekompis.
MEEEN, nu ska jag inte sitta här och vara sentimental. Min favorit är min lillebror och det var det jag ville ha sagt.
A new week.
Ny måndag, ny vecka. Och en spännande sådan. Eller ja, spännande är kanske lite att ta i, men åtminstone fullspäckad. Idag ska vi jobba järnet med inlämningsuppgiften till imorgon, imorgon ska den redovisas, onsdagen ska spenderas med massa tentaplugg och torsdagen innebär tenta. Efter tentan är det dags för julmys med MEM08 och efter det, på fredag, kommer världens bästa Anna på besök till Kalmar.
Men innan allt det roliga kan börja måste jag plugga till tentan (ligger SÅÅ efter i planeringen) och köpa en julklapp till julmyset (vet inte hur jag ska hinna det, öh). YEAH.
Lovepoem.
Det här blir bara roligare och roligare, dag fem idag, innebär: kärleksdikt.
Jag önskar att jag kunde rimma,
och det hade varit kul att kunna simma.
För egentligen så älskar jag havet,
men jag tål inte kravet.
Det är bara kallt,
och jag har för liten fetthalt.
Så jag får drömma om havet på avstånd,
kanske någon gång när jag är riktigt blond?
Men älska det gör jag ändå,
speciellt lukten, och det kan du väl förstå?
Jag har gjort så gott jag kan. Haha.
I want candy?
Dag 4 - lördagsgodis.
Okej. Confession-time. Jag tycker inte riktigt om godis. Det har jag aldrig gjort. Jag har alltid haft väldigt lätt för att spara allt mitt godis och sedan glömt bort att jag har det. Godis är gott, ibland, men finns det inte rakt framför mig har jag oftast inget behov av det. Lördagsgodis har aldrig riktigt varit en grej för Grete. Tråkigt men sant.
(Jag har inte tid för ett roligare inlägg ... förlåt.)
(Jag har inte tid för ett roligare inlägg ... förlåt.)
The ones who made me.
Dag 3 i vår lilla utmaning och dagens heta ämne är: MINA FÖRÄLDRAR. (Applåder, tack!)
Vad kan jag då skriva om min mor och far? Dom är väl som vilken mamma och pappa som helst, det enda som skiljer dom är väl det faktum att dom är världens bästa mamma och pappa. Tror på fullaste allvar att man inte kan hitta någon som är bättre. Men det är en smaksak (precis som Spike i föregående inlägg) och jag tänker lämna det därhän.
Vad kan jag då skriva om min mor och far? Dom är väl som vilken mamma och pappa som helst, det enda som skiljer dom är väl det faktum att dom är världens bästa mamma och pappa. Tror på fullaste allvar att man inte kan hitta någon som är bättre. Men det är en smaksak (precis som Spike i föregående inlägg) och jag tänker lämna det därhän.
Jag önskar att jag hade någon knasig historia att berätta om mina föräldrar, men jag har inte det. Eller jag kommer åtminstone inte på någon just nu. Dom är helt normala föräldrar som alltid ställer upp och finns där. Dom är dåliga på att planera och stressar upp sig själva och varandra regelbundet. Inte heller är dom särskilt duktiga på att hålla ordning och alla viktiga papper hemma ligger huller om buller, men glömmer man ett drickunderlägg reagerar dom omedelbart. Pappa gillar inte repor och har jättehöga ambitioner, mamma har två mobiltelefoner och är världens bästa människokännare. Dom är väldigt roliga och älskvärda, väldigt spontana och impulsiva. Och inte jobbigt långsinta. Dom har sett mig i alla möjliga situationer och jag berättar alltid allt för dom.
När det kommer till kritan lyssnar dom alltid, ger råd och ställer upp och om sanningen ska fram har jag alltid som roligast när jag är med min mamma och pappa. Jag har alltid varit väldigt mammig och pappig och är det fortfarande. Ser heller ingen anledning att ändra på det.
Finns inte så mycket mer att säga. Min mamma och pappa är som alla andras, varken mer eller mindre. Dom är mina bästa vänner och jag älskar dom. Klart slut - lingontjut.
Skitväder.
Det finns inte ord att beskriva hur mycket jag hatar detta väder. Hade det bara varit kallt hade det varit en sak. Hade det bara varit snö hade det varit en annan. Men nu är det konstant kallt, med konstant snö, som konstant skottas bort så det bildas konstant is. Is = jag halkar runt som en galning på Kalmars gator. Inte klokt vilket dåligt humör jag blir på. Sofia räddade mig två gånger idag från att trilla pladask på gumpen. Den tredje gången kunde ingen rädda mig, jag halkade, jag föll och jag har ont. Det som är värst är ju faktiskt det faktum att detta bara är början. Detta kommer hålla i sig till typ april, buuhu.
... och jag har återigen ont i huvudet.
Never find a love like this ...
Spike: You listen to me. I've been alive a bit longer than you, and dead a lot longer than that. I've seen things you couldn't imagine, and done things I'd prefer you didn't. I don't exactly have a reputation for being a thinker; I follow my blood, which doesn't always rush in the direction of my brain. So I've made a lot of mistakes. A lot of wrong bloody calls. A hundred plus years, only one thing I've ever been sure of. You. Look at me. I'm not asking you for anything. When I tell you that I love you, it's not because I want you, or 'cause I can't have you, it has nothing to do with me. I love what you are, what you do, how you try... I've seen your strength, and your kindness, I've seen the best and the worst of you and I understand with perfect clarity exactly what you are. You are a hell of a woman. You're the one, Buffy.
Buffy: I don't... I don't want to be the one.
Spike: I don't want to be this good-looking and athletic. We all have crosses to bear.
(BtVS, 7x20 - Touched)
Min första kärlek ska det handla om idag. Sannerligen spännande. Och det är väl bara då att erkänna att min första kärlek vad Spike i BtVS. Han var cool, han var grym, han var snygg och han var rolig. Mannen hade allt och även om jag aldrig hade kunnat tänka mig dejta honom i verkliga livet så var han alltid min drömkille. Det var alltid han som kom med alla smarta citat och det var alltid han som sedan förlöjligade allt och alla. Han skapade intriger och hatade att han inte kunde döda människor ("happy meals on legs") fram tills den dagen då han insåg att han kunde skada demoner istället - det var lika bra. Han tittade på tv-serier och sjöng i Once More With Feeling. Han såg på solljus som obekvämlighet och rörde sig runt på dagtid även om han nästan brukade brinna upp. Han gav alla smeknamn och fann alltid tid att dra en ordvits och han älskade Buffy så mycket att han till och med gick och skaffade sig en själ, vilket faktiskt inte omvandlade honom till en deprimerad mes som Angel. Slutligen var det faktiskt han som räddade hela världen och när han sedan blev spöke kom ändå tillbaka och omvandlas till mänsklig form igen. Kort sagt, om man bortser från att han var vampyr och hade svart nagellack, var Spike alltid en toppenkille. Och jag var kär i honom.
Så nu vet ni det.
Jag.
Ordet "jag" användes 57 gånger i föregående blogginlägg. Ändå lite imponerande.
Try to figure me out.
DAG ETT ... Dagen utmaning: Presentera mig själv. (Lättare sagt än gjort.)
Jag heter Grete, ett namn jag delar med 60-åriga tanter, och har ett efternamn som ingen kan uttala eller ens stava till. Jag är 21 år gammal och börjar redan nu åldersnojja. Jag är en sådan som tänker på slutet redan i början och gillar att prata med mig själv. Jag har inga problem med att lyssna på samma låt 4-5 dagar i sträck och har ytterst lätt för att lära mig låttexter. Tyvärr så har jag inte begåvats med någon musikalröst och har fått höra att när jag sjunger så låter det som Kalle Anka när han sjunger. Detta stoppar mig dock inte, utan jag sjunger för det mesta alltid. Jag har svårt ibland för att förklara mig, eller snarare formulera mig och kan inte prata med folk när dom är förkylda, mina ögon tåras bara och jag vet inte varför. Jag är rätt barnslig och kan alla High School Musical-låtar utantill.
Färgen rosa dominerar min vardag och jag har en liten besatthet till nagellack och Coca Cola. Jag läser alltid alla registreringsskyltar och försöker bilda ord av dom registreringsskyltarna som inte redan har ett givet ord. Min favoritfilm är förmodligen "En prinsessas dagbok" och den ultimata drömmen skulle vara om jag fick reda på att jag hade en tvillingsyster. Jag gillar inte att göra saker jag har blivit tillsagd att göra och gråter lätt när jag blir arg. Jag har en ytterst stor begåvning för att vända upp och ner på mitt dygn och gillar inte trånga utrymmen med mycket folk. Jag är överlag inte särskild förtjust i folk, eller vatten för den delen.
Hade jag fått välja ett djur att vara hade jag velat vara en flamingo och hade jag fått välja en växt hade jag valt att vara en kaktus. Jag är allergisk mot tomater och har väldigt lite självdisciplin. Är tidsoptimist och nästan blind utan glasögon eller linser. Jag går inte hemifrån utan mitt Pandora-armband och tappar väldigt lätt tålamodet. Irriterar något mig kan jag tyvärr inte göra något åt det utan får vänta tills det helt enkelt går över. Jag har en nära relation till min iPod och pratar i telefon med min mamma alldeles för mycket. Jag ritar, oftast när jag har tonvis med andra saker att göra, och kan se samma film otaliga gånger.
Jag är ett stort fan av Buffy the Vampire Slayer men tycker att dagens stora vampyrhype är för mycket. Jag älskar att hata Twilight, men hatar även att jag älskar det med. Jag får lätt ångest och huvudvärk och kan inte göra ”läxor” i sängen för då somnar jag bara. Har väldigt lätt för att somna, det spelar nästan ingen roll vart eller hur eller när, och har vid flertal tillfällen i mitt liv fruktat att jag har narkolepsi eller någon form av ätstörning - det har jag inte. Jag hatar klackar för dom låter när man går, och jag hatar resväskor för dom låter så otroligt mycket dom med. Jag älskar att åka i en bil men är livrädd för dagen då jag ska ta körkort och själv sitta bakom ratten.
Jag har en vaktanka, ”Cliff”, som sitter i köket och vaktar min lägenhet när jag inte är hemma och kan oroa mig tills jag får huvudvärk om jag låste dörren när jag gick hemifrån eller inte. Jag gillar att älta samma sak om och om igen, och då brukar oftast min BFF Anna vara den som får stå ut med mig. Jag kan vara rolig, även om inte alla alltid förstår det geniala i mina skämt. Jag föredrar sms framför att ringa och är överlag dålig på att hålla kontakten med folk. Jag gillar att sova, men drömmer alldeles för ofta alldeles för bisarra grejer och tål inte när vädret blir för varmt. Jag har en rosa cykel som jag tycker om och när jag får en fix idé kan jag inte släppa den förrän jag har genomfört den. Jag nästan hatar att tvätta håret men gör det väldigt ofta ändå och den bästa platsen för ett telefonsamtal är faktiskt badkaret.
Det finns fler saker, men någon form av mystik måste jag få upprätthålla. Haha. Hejdå.
Challenge.
Jag har blivit utmanad. Av Sofia. Jag brukar inte vara så mycket för saker som folk talar om för mig att göra, men nu antar jag hennes utmaning och ska försöka mitt allra bästa. Såå, varje dag kommer jag avslöja en och annan hemlig hemlighet om mig och snart vet ni allt om mig, vilket bara kommer ge mig ångest – men here goes nothing, njut så länge det varar!
